Senaste cirkelträffen jobbade vi med en skrivövning som gick ut på att gestalta en bild. Var och en utgick från sin egna tolkning, och berättelserna blev båda lika och olika. Vi hade 15 minuter på oss att skriva. Ett kul sätt att komma igång att skriva, sätta igång kreativiteten och forma en berättelse.
Vi utgick från samma bild och de olika texterna kan ni läsa nedan.
Vi utgick från samma bild och de olika texterna kan ni läsa nedan.
För längesedan, varma ben utan tyg.
Stegen känns lätta, så oerhört lätta.
Springer mot en ljus framtid. Glädje. Bubblande sprudlande känslor.
Så mycket liv som ryms i en liten kropp. Så mycket energi, det måste bara få komma ut.
Gemenskap, tillsammans, äntligen är vi fria tillsammans.
Vi lämnar skuggan bakom oss, alla förpliktelser. Vi behöver inte komma i tid till någonting, slipper att sitta i tråkiga träiga skolbänkar.
Vi små får mer tid mer er äldre. Vi har väntat och längtat så. Ingen kan ana.
........................
Innergården omsluter husen med oroliga stenar på marken. Det är helt tyst förutom ett barn som intensivt skriker ut något obehagligt. Jag är trött och stänger fönstret. Huvudvärken bolmar i hettan och jag tar en klunk vatten. Jag somnar i sängen igen.
........................
Innergården var täckt av sommarens damm. Den varma och tunga luften la sig över kullerstenarna där vi sprang med bara fötter. Någon ramlade och skrapade sitt knä men fick snabbt skjuts av en kompis arm. Röda vita rosen, vi måste kriga vidare. De vita lakanen som hängde på tork färgades askgrå av gruset, dammet från våra springande fötter. Fru Bertilsson skrek sig lilafärgad över vårt hyss medan hon hytte med mattpiskan och försökte jaga fatt på oss. Vi smet ut i en gränd som vätte mot gården intill och föll ihop i en stor skrattande hög. Skrapsåren sved inte längre och Fru Bertilssons raseri var en del av leken.
När sommaren stod som högst på himlen glömde vi den isande kylan som drog igenom träfasaderna om vintern. Då när vedspisen försökte hålla oss varma och dasset ute på gården var skrämmande kallt. Ett av grannbarnen drabbades av lunginflammation vintern som var, han hade fortfarande problem med lungorna och hamnade på efterkälken när vi sprang.
........................
Några är syskon, ett par är bästa vänner och några andra kan knappt gå förbi varann utan att konflikt uppstår. Men i samma kvarter bor dom, och samma skolväg och småstenar att sparka på delar dom.
En självklar gemenskap och en trygghet i de många bekanta ansiktena trots alla olikheter.
En gång i veckan flätas dom samman och springer i enad front mot samma mål. Alla olikheter och oksiljaktheter är som bortblåsta. Ett välbekant ljud för dem mot målet och guldpengen i fickan har mödosamt bevakats under dagen.
Den nu helt enade truppen rusar snabbt fram med en svag oro för att missa det stora ögonblicket. Av deras glada ansikten att döma är målet i sikte och denna veckas jakt avklarad - alldeles snart är dom framme vid glassbilen.
Stegen känns lätta, så oerhört lätta.
Springer mot en ljus framtid. Glädje. Bubblande sprudlande känslor.
Så mycket liv som ryms i en liten kropp. Så mycket energi, det måste bara få komma ut.
Gemenskap, tillsammans, äntligen är vi fria tillsammans.
Vi lämnar skuggan bakom oss, alla förpliktelser. Vi behöver inte komma i tid till någonting, slipper att sitta i tråkiga träiga skolbänkar.
Vi små får mer tid mer er äldre. Vi har väntat och längtat så. Ingen kan ana.
........................
Innergården omsluter husen med oroliga stenar på marken. Det är helt tyst förutom ett barn som intensivt skriker ut något obehagligt. Jag är trött och stänger fönstret. Huvudvärken bolmar i hettan och jag tar en klunk vatten. Jag somnar i sängen igen.
........................
Innergården var täckt av sommarens damm. Den varma och tunga luften la sig över kullerstenarna där vi sprang med bara fötter. Någon ramlade och skrapade sitt knä men fick snabbt skjuts av en kompis arm. Röda vita rosen, vi måste kriga vidare. De vita lakanen som hängde på tork färgades askgrå av gruset, dammet från våra springande fötter. Fru Bertilsson skrek sig lilafärgad över vårt hyss medan hon hytte med mattpiskan och försökte jaga fatt på oss. Vi smet ut i en gränd som vätte mot gården intill och föll ihop i en stor skrattande hög. Skrapsåren sved inte längre och Fru Bertilssons raseri var en del av leken.
När sommaren stod som högst på himlen glömde vi den isande kylan som drog igenom träfasaderna om vintern. Då när vedspisen försökte hålla oss varma och dasset ute på gården var skrämmande kallt. Ett av grannbarnen drabbades av lunginflammation vintern som var, han hade fortfarande problem med lungorna och hamnade på efterkälken när vi sprang.
........................
Några är syskon, ett par är bästa vänner och några andra kan knappt gå förbi varann utan att konflikt uppstår. Men i samma kvarter bor dom, och samma skolväg och småstenar att sparka på delar dom.
En självklar gemenskap och en trygghet i de många bekanta ansiktena trots alla olikheter.
En gång i veckan flätas dom samman och springer i enad front mot samma mål. Alla olikheter och oksiljaktheter är som bortblåsta. Ett välbekant ljud för dem mot målet och guldpengen i fickan har mödosamt bevakats under dagen.
Den nu helt enade truppen rusar snabbt fram med en svag oro för att missa det stora ögonblicket. Av deras glada ansikten att döma är målet i sikte och denna veckas jakt avklarad - alldeles snart är dom framme vid glassbilen.
RSS-flöde
