​Eftersom man inte kan gå till Fontänhuset nu på grund av pandemin, känner jag både skräck och oro för framtiden. Hur den ska bli och om jag får kramas igen, om ensamhet och avskildhet ska bli vår framtid för evigt? Det blir ännu svårare nu att skaffa en partner när man alltid ska vara rädd för närhet. Rädd för andra människor. Rädd för smitta, sjukdom och död. Epidemier har varit många i historien pest, smittkoppor och kolera bland andra.

Jag har köpt mycket böcker på sista tiden och har en lång lista över böcker som ska läsas. Jag köpte en hel del böcker på bokrea, bland andra ”Vart försvann nazisternas guld och konstskatter?”, ”Försvunna kungahus” och ”Baudelaires drogproblem”. En bok om kvinnornas år 1919, om socialisten Rosa Luxemburg, Coco Chanel, Marie Curie m.fl.

Det är kanske så att jag måste ha något att ägna mig åt när ensamheten är mer påtaglig. Livet måste ha ett innehåll som ger tillvaron mening. När jag tragiskt nog inte kan resa till mitt älskade Gran Canaria så får jag väl resa i mitt inre, i mina böcker. De resorna kan bli långa och väldigt intressanta. Tyvärr har jag inte tillgång till dator. Just nu, under pandemin, har jag bara 20 minuter på bibliotekets dator då och då. På nätet finns ju mycket böcker att läsa om. Otroligt spännande. En värld att gömma sig i när man är rädd. Jag tror att många intressen eller hobbys är världar som man gömmer sig i. T.ex musik, nu lyssnar jag mycket på Count Basie, storbandsmusik med blåsinstrument och trummor.  Stökigt och slamrigt oväsen, det gillade gamle Basie.

Jag längtar till nakenbadet på Saltholmen. Att vara naken i naturen. Snart, eller hur? Men om myndigheterna menar att det är för mycket folk kanske spårvagnslinjerna ställs in. Jag har ångest för det, och oro. Jag har ju ingen bil eller körkort och vågar inte cykla i stadstrafik. Hela min kropp är blek och jag blir äcklad när jag ser den bleka kroppen som brukar vara så brun, utan bikinilinjer.

Vi längtar, hoppas och gråter. Vill kramas men det går ju inte. Det är inte bara Björn Skifs som vill kramas nu, eller hur?

Jag har också dristat mig till att köpa Tom Fords parfym ”Black Orchid”. Den doftar helt underbart. Flaskan är guldfärgad och ser ut som en vacker fickplunta. Kartongen är också den guldfärgad.  Den doftar mer än parfymen jag hade förut. Den var inte billig, kostade 1300 kronor men räcker länge förstås. Den tar inte slut på några veckor. Parfym är kul. Jag skulle vilja ha äldre antika parfymflaskor som inredning i min lägenhet. På en hylla, vackra flaskor med gummiblåsor.
De är svåra att hitta.

​Nu ska jag titta på Antikrundan i SVT.

Joakim W

Ur "Vredens Druvor" av John Steinbeck i översättning och tolkning av Lars Lj.

​​Människan är mer än bara kemi, 
Hen går på jorden, 
knäböjande i jorden för att äta sin frukost; 

för människan som är mer än sina element
vet att jorden är mer än dess kemiska sammansättning.

Men roboten , 
som kör en död traktor 
på åkern 
som han inte känner eller älskar, 
och förstår bara kemi; 

han föraktar jorden 
och sig själv. 

När de korrugerade plåt-dörrarna stängts
går han hem 
och hans hem är inte jorden.

På radion
strömmar nyhetsankarets
likgiltiga röst.

300 skol- flickor
kidnappade i Nigeria.

Och så har våren
kommit i Sverige.

​Detta är rubrikerna
i dagens eko
kvart i fem.

Katarina Boive
i studion.

Jag googlar:
Varför finns våld?

Jag lyssnar på
"Vredens Druvor"
i ljudbok istället.

Så tankarna
förs bort
från dagens eländiga
radio eko sammanfattning.

Till fantasins
elände istället
det känns bättre.

Så jag googlar:
Varför finns ondska?

När det finns
så mycket vackert.

Kanske hade vi
inte vetat
det ena
utan det andra.

Jag hoppas
det blir
en solig vår.

Av: Lars LJ

​I natt kom snön igen, jag gick upp redan vid fem vilket får ses som tidigt. Började fundera på detta med att skriva en text men vad ska den handla om? Efter gårdagens funderingar dröjer det nu i ottan ännu några timmar innan jag bestämmer mig. Jag skriver lite om Bröderna Lejonhjärta.
Jag kommer att referera till både boken och filmen, kanske är det mest filmen jag har i bakhuvudet eftersom jag sett den så många gånger speciellt när jag var yngre. Jag har alltid gillat den och folk får säga vad de vill om hur amatörmässigt skapad draken Katla är men jag tycker den är häftig och skräckinjagande.

De flesta känner förmodligen till historien: Skorpan, som han kallas, är svårt sjuk och ska dö. Hans bror Jonathan berättar sagor för honom om landet Nangijala, landet dit man kommer efter att man dör. Där är det äventyr från morgon till kväll och ingen behöver ligga sjuk och hosta längre.
Men istället för att Skorpan dör som alla tror att han ska göra så börjar det brinna i huset där bröderna bor med sin mamma. Jonathan tar Skorpan på ryggen och hoppar ut genom fönstret för att komma undan elden. Den äldre brodern dör och Skorpan lever ytterligare en tid innan han också dör.

Så är Skorpan till sist på andra sidan och möter där sin bror Jonathan i Nangijala. De båda bröderna är så glada att vara återförenade. Men även om Skorpan nu är frisk finns det andra problem i denna värld. Nämligen en ond man vid namn Tengil. Denne är en riktig Tyrann som förslavat folket i Törnrosdalen. Skorpan och Jonathan bor i Körsbärsdalen som ännu är fri men kanske inte länge till.

Detta är upptakten till det stora äventyret som följer, det finns fiender att akta sig för men också vänner att lita på, eller kan man någonsin det fullt ut?
Tittar man på den onde Tengil så är han framställd som just det, ond. Det finns inga förmildrande omständigheter i den analysen, en klassisk tyrann som måste besegras, på samma sätt som Riddar Kato i Lindgrens andra fantasy bok Mio min Mio eller ökända despoter från fantasins värld, eller verkligheten. Huruvida Tengils dåliga uppväxt format honom till den han är är en fråga man givetvis kan ställa sig. Här framstår han mycket som en symbol för ondska och som så ofta är han inte ensam utan han har sina soldater.
Varför väljer man att följa en sådan ledare? Klassisk fråga. Rädsla? Likgiltighet? Brist på egna visioner, egen vilja? Kanske är det så att möjligheten till det vi kallar ondska ligger på lur inom oss alla egentligen. Detta är en tanke som är ganska vanlig, ingen människa är rakt igenom god eller ond, däremot kan handlingar uppfattas som väldigt destruktiva eller konstruktiva. Olika religioner tar ofta upp denna fråga, den är central inom t.ex. kristendomen. Ondska är för många ett fascinerande ämne och ställer man det mot godhet uppstår ofta en spännande dynamik. Lite av en tvekamp.
Varför bryr man sig överhuvudtaget om hur det går för Sveriges landslag i fotboll när de spelar i VM t.ex.? Motståndaren ska besegras och segern är vår, om än inte på slagfältet.
Kamp är spännande.
Tengil har en drake som heter Katla i sin makt som han använder för att utplåna folk. Till sist går det dock inte så bra för vare sig Tengil eller Katla, som i många sagor vinner det goda över det onda, även Riddar Kato i Mio min Mio störtas. Och ett annat fantasy exempel som är givet är Sagan om ringen där Sauron, mörkrets herre dödas på slutet av berättelsen. Således förmedlas det hopp även om det kostat på.

Det finns lite olika intressanta teman både av ljus och mörk sort i berättelsen som driver den framåt. Förräderi, förtryck, tyranni å ena sidan, lojalitet, frihetskamp, syskonkärlek å andra. Jag skriver inte så detaljerat om detta och nämner inte så många karaktärer men det finns flera  viktiga personer i galleriet.
Slutet på boken kan diskuteras och ses som kontroversiellt men jag lämnar det åt läsaren.

Vad händer när man dör en andra död i landet Nangijala då? Skorpan och Jonathan ska enligt den senare till landet Nangilima då. Men det är en annan saga, Undrar om Tengil och Katla är där och väntar på bröderna? Förmodligen inte eftersom där ska råda harmoni och ingen ondska finns där och ingen kan dö.

Mattias W

Jag har kommit till insikt efter att ha lyssnat på boken:
"Mitt sanna jag - Från medberoende till frihet med Carolin Albo"

Jag hamnar i centrum på olika projekt fast jag vill egentligen vara en i mängden. Jag har en massa kunskap som andra kan ta del av för att kunna ta genvägar det vill jag dela med mig. Samtidigt stressar jag upp mig inombords och  känslor av otillräcklighet väcks, en krock. Jag blir självkritisk/sätter press på mig själv, skapar en oro för att det lyfts upp.
Analysen är i full gång, tvånget och medberoendets dilemma.

Vad är det då som gör att man tar på sig rollen att stå i centrum?
Jag noterade att det för mig innebär att jag får en bekräftelse från andra att jag syns. Rädslan att vara själv, att inte bli bekräftad, något som jag och bokens författare lider av, och säkert många med oss, i det tysta. Jag är ju van att anpassa mig för att inte ställa till några problem, att vara alla till lags. Något som sitter i sedan uppväxten.

Jag älskade att åka med farfar på olika äventyr i skogen och möta väldigt annorlunda personer i de värmländska skogarna. Det var en gång det uppstod problem med mig.
Farfar sa till mig att man får inte säga att det luktar bondgård i köket när man hälsar på en farbror som har bondgård. Jag var ju från stan och hade aldrig besökt någon bondgård tidigare, väldigt starka onaturliga dofter. Farfar var livrädd när han tog med mig till olika ställen, rädd att jag skulle säga något olämpligt berättade farmor och skrattade för några år sedan, strax innan hennes bortgång. Jag anpassade mig och blev tyst. Jag stängde av barnet inuti mig och min nyfikenhet. Min inre oro växte sig allt starkare rädd för att säga något felaktigt, vart jag än var.
Farfar blev också stel, han förstod inte varför jag ställde frågorna, vad var det för fel med mig? Varför var jag någon som frågade en massa? Varför var jag inte tyst? Varför var jag inte som honom?
Jag var ett barn som utsatte honom för en prövning, han hade ingen erfarenhet att hantera situationen, han blev rädd och själv otrygg.

Det var ett osynligt nät där han hade tagit på sig rollen som vuxen och möttes av ett nyfiket barn som vill veta mer, men som saknade sociala erfarenheter för att hantera situationen. Jag hamnade i många olika typer av situationer där responsen blev lika från andra vuxna i min närhet, för att jag saknade de sociala verktygen.

För att stilla känslorna/barnet inuti mig utvecklade jag ett kontrollbehov av att allt ska vara perfekt. Jag ska inte säga fel saker, analysera allt som människor gjorde, ta lärdom och hemma ska det vara fint. Kontrollbehovet, oron, de instängda känslorna har bara växt och ytterligare förvärrats av pandemin.

Jag vill kunna jobba med vuxna människor, hjälpa andra ta sig fram, dela med mig av erfarenheten och vara trygg i min roll, oavsett vad jag gör. Om någon bekräftar mig då ska det inte bubbla upp massa negativa känslor som rubbar min balans. Medberoendet/tvånget äter upp det mesta av min tankekraft, där behöver jag hitta en väg vidare ut i livet.

Jag vet att jag kan och det finns alltid saker man kan förbättra, men inget behöver vara så perfekt att det kräver ett kontrollbehov. Reflektion är ett utmärkt sätt att tillsammans med andra hitta nya vägar in i framtiden, för att tackla stressen som egentligen inte existerar. Det självkritiska tvånget som sänker ens ambitioner att lyckas, ska bearbetas och bäras med som en minne av det förflutna.

Tack för att ni tog er tid att läsa jag vill dela med mig för att själv kunna gå vidare oavsett ryggsäckens innehåll.
Nu vet jag mer och att vägen kantas av hål och växter som gör det olika svårt att ta sig fram. Ryggsäcken blir lättare med tiden då jag lärt mig av andra och mig själv vad den bör innehålla. Som en orienterare lär sig att använda kartan och se hur den tar sig fram lättast, även om kompassen säger att det blir en omväg. Jag måste gå lugnt framåt, hitta en röd tråd, inte irra iväg som en som gått vilse och känna stressen växa inombords.

Jag drömmer mig tillbaka till ställena där jag fick eget ansvar hos mormor och morfar, fiska på bryggan och gräva efter mask i komposten. Där ingen ifrågasatte mig, där jag fick blomma ut. Där jag fick prata med människor utan att någon ifrågasatte vad jag gjorde mer än upptäcka mig själv och min identitet. Där jag fick skratta och känna mig trygg, bygga vänskap och lära mig saker som jag idag kan identifiera som positiva.

Då kan jag växa upp starkare, använda min envishet, kreativitet, mina intressen och min inre kärlek till barnet för att möta världen utanför.

Tack

Anders L

Jag vaknar 04:45. Jag tänker, ska jag gå upp eller ligga kvar. Jag gör en snabb tidsplan i huvudet. Går jag upp är det 4 timmar och 15 minuter tills jag ska ge mig av. Jag är ändå pigg. Om jag somnar om finns risken att jag är jätte trött när jag vaknar en andra gång. Alltså gör jag beslutet att gå upp. Går till köket. Tänder ett ljus. Jag ska göra gröt. Jag tar en näve havregryn. Väger det i handen. Ja, det borde vara lagom. Häller det tillsammans med 4 dl vatten i en kastrull. Sätter på locket. Sätter på 4:ans effekt på spisen. Jag går till mitt medicin och vitamin skåp. Tar fram burk efter burk. Zink som lindrar inflammation i musklerna. Magnesium gör det samma. Men dessa ska inte tas samtidigt för dom kan ta ut varandra. Därför lägger jag magnesium- tabletten åt sidan till kvällen. D-vitamin för normal muskelfunktion och sömn. Mina SSRI tabletter, två stycken. Min dopamin medicin, en styck. Omega 3- tablett för normal hjärnfunktion, en till frukost och en till lunch. Jag räknar alla tabletter, 5 olika. Det är som det ska. Lägger allt på en sked som jag lägger bredvid skålen på köksbordet. 


Jag sätter mig ner på en stol i det vagt upplysta köket av värmeljuset. Nej! Jag glömde saltet i gröten. Ställer mig upp och tar två kryddmått salt. Är på väg att sätta mig igen. Men hinner inte sätta mig förrän jag inser att jag glömt något mer jag alltid har i gröten. Lite hallon. Går till frysen. Rafsar fram hallonpaket. Jag har löst problemet. Sätter mig ner på stolen igen. Pustar ut. Väntar på att ånga ska sippra fram från locket. Då vet jag att det är dags att stänga av spisen och röra med träslev. När jag gör detta motiverar jag att jag gör en mindfullness- övning. Två minuter står det att hallonen ska koka på paketet. Detta är jobbigt. Två minuter är så lång tid. Hade jag kört i micron hade det varit klart på en. Därför ser jag det som att jag övar på att vara närvarande. Som om jag inte är det tillräckligt, skrattar jag bistert. Dessutom har jag hört att gröt ska aldrig koka. Så värmen från plattan räcker, men det tar lite längre tid. 


Efter detta är jag fullkomligt slut i huvudet och kroppen. Jag hasar mig till badrummet. Tar min el- tandborste. Tandkräm. Sen två långa minuter att borsta. Jag går in till sovrummet. Det är kallt. Jag lägger mig under dubbla täcken. Känner hur sömnen kommer. Jag känner mig så svag och värdelös. Jag skulle till fontänhuset idag. Men jag kommer senare att höra av mig, med ångesten upp till halsen och säga att jag är för trött. Men att jag gjorde ett tappert försök. Jag gör ett nytt försök nästa gång.  

Av: Lars L

I måndags var Conny här. Han är sjukhuspräst och har lång erfarenhet av att möta människor i kris. Han berättade hur han många gånger mött människor där gnistan i ögonen har slocknat. Där hoppet känns långt bort och inte bara personen själv utan många i dens närhet har gett upp hoppet. Kanske känns allt bara meningslöst.

Men kanske är det just i det meningslösa som ett litet litet frö kan börja gro?

Conny berättade om en man, en skogsägare som förlorat sin mark under en kraftig storm. Allt han hade jobbat för blev förstört. Han såg sitt liv rinna iväg och valde därför att avsluta det.
Några år senare började det gro på den karga marken. Plantor som inte hade vuxit där tidigare. Helt plötsligt frodades växter, träd, skog och grödor igen. Tänk om han hade kunnat få se det. Tänk om han hade kunnat trotsa hoppet. Våga vara lite sådär som små barn kan vara när de inte vill ta på sig regnkläder eller inte får vad de vill i mataffären. Vägra ge upp. Skrika. Kämpa tills svetten lackar. Och kanske, kanske slutligen få som de vill? Eller åtminstone lära sig att trotset kan övergå i lärdomar. Att det faktiskt kan växa blommor ur asfalt. Eller att bristen på kontroll, att leva i ovisshet faktiskt lika väl kan tolkas som att vad som helst är möjligt. Att vi aldrig vet vad som väntar runt hörnet. 

Conny refererade även till Kristina Lugn som brukade säga att hon hellre tar ut glädje och kärlek i förskott än sorg och olycka. Vilken underbar tanke! Om man hoppas och tror på något, och vågar ta ut det i förskott så får man ju uppleva de känslorna även om det sedan inte går vägen. 

Samtalet fick mig att tänka på en dikt av Karin Boye som jag vill dela med er. 
Och tack. Tack, tack, tack för alla förtroliga, hoppingivande, ärliga och mänskliga samtal vi har tillsammans. Tack för er öppenhet, ödmjukhet och kunskap.
Om Covid-19 är en storm så tro jag att det snart kommer börja knoppa ur det som vi trodde var bortblåst.

Emelie H

Morgon
När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Karin Boye

​​Måndagens cirkelträff gav oss verktyg att uttrycka känslor och tankar genom poesi. Med enkla medel lekte vi med, och utforskade, ordens betydelse och hur den kan förändras beroende på hur man kombinerar dem. 

​Vi avslutade med att tillsammans skriva en dikt på temat "Ensamhet" och Anna skrev en vacker kombinationsdikt.

Trevlig läsning!

Ensamhet

Att vara ensam är som att leva på en Ö.
Att vara ensam är som att på insidan dö.
Att vara ensam är som att dansa tryckare,
utan partner.
Fönstret är barriären till allt annat där,
där alla är figurer 
utom mig som är här
Lust och ork försvinner, 
ungefär som att bli gammal.
Disken får stå.
Kreativiteten sinar.
Jag ligger och stirrar i taket,
letar efter anomalier. 
En tavla utan motiv.
Ovanför börjar drömmarna att knaka. 
Taket ramlar in. 
Efterlängtad jordbävning.
Jag vill ge mig ut i universum.