Nu är hösten äntligen här! Och höst betyder ofta nystart. På Fontänhuset innebär det bland annat att vi äntligen har öppnat upp dörrarna igen och kan välkomna både "gamla" och nya medlemmar. 
Vi har mycket spännande på gång, bland annat har bokcirkeln dragit igång och vi ser fram emot härlig läsning och intressanta samtal tillsammans med "bibliotekarie-Jonas". 
Fritidsaktiviteterna har dragit igång igen, vi har redan hunnit med pizza- och spelkväll, promenad i Slottskogen och senast igår filmkväll då vi såg den Oscarsbelönade "Nomadland". 

En annan rolig nyhet i höst är vår cirkelkurs Kreativt Forum som tar avstamp i kreativa skrivövningar och samtal kring skrivandets former, uttryck, friheter och begränsningar. Ett forum som vi tror kan göra oss tryggare dels i arbetsuppgifter i huset men som också kan vara utvecklande för jaget. 
Första träffen pratade vi om varför och när vi behöver kunna skriva och många uttryckte det som ett bra sätt att "lätta på trycket" när man känner sig låg samt som en viktig del för att hålla kontakten med vänner och omvärld. 
Vi gjorde en skrivövning tillsammans som utgick från meningen "Om jag bara kunde skulle jag...", alla fick skriva fritt i tio minuter och sedan delade de som ville med sig av sina texter. Det var både roligt, fint, känslosamt och inspirerande. En fin övning att göra för sig själv, kanske är drömmen egentligen inte så långt bort?

Nästa träff torsdagen den 30/9 kommer att vi att fokusera på "hur" och "till vem" man skriver. Övningarna vi gör kan vara både personliga och mer yrkesformella och vi tror att balansen mellan de båda kommer att utveckla vårt skrivande. Välkommen att vara med! Vi ses torsdagar kl. 14:00 på tredje våningen, det går också bra att delta hemifrån via webex: 858292667.

Kreativt forum är liksom alla andra aktiviteter öppna för aktiva medlemmar. Är du inte medlem hos oss men funderar på att bli? Ring och boka ett introbesök 031-123001.

Ser fram emot en innehållsrik höst tillsammans!
Med varm kram,
Emelie

Välkommen gröna, granna, sköna, sanna, sommar
Hej, låt oss duka och ställa till fest
Välkommen gröna, granna, sköna, sanna, sommar
Säg, låt oss hurra, ty sommar'n är bäst! 

Så går refrängen till Lill-Babs mycket kända sång, och visst är väl sommaren grön och grann och skön och sann. Eller i alla fall till viss del?
Försommar och jag börjar tänka på att jag behöver en ny bikini. För inte heller det här året lyckades jag nå min målvikt. Jag behöver alltså en bikini som döljer det jag har mest komplex över. Det är fortfarande corona – tider så jag ger mig absolut inte ut på stan för att springa i butiker och prova. Nej jag surfar på webbutiker istället. Och vad nås jag av. Jo bilder på modeller med perfekta kroppar. Eller vänta perfekta? Vem var det nu som bestämde att en perfekt kropp ser ut så där? Webbsida efter webbsida med modeller, smala och vackra. Till slut går jag in på en sida med lite större modeller och förblindas då istället av att... ja men titta, de är stora kvinnor – men ändå vackra! För en stund lever jag i den villfarelsen. Tills jag inser att de har ju kurvor på exakt rätt ställen och är dessutom modellvackra. Kanske rentav retuscherade.
En obehaglig känsla infinner sig. Jag vill inte vara på stranden i år. Jag vägrar att visa mig, jag skiter i att bada i år.

Sommaren kommer, temperaturen har nått upp till 25 grader. Bikinin jag har beställt som ska hålla in magen har inte kommit ännu. Jag har dessutom lyckats boka in mig på tvättid dennna dag och har inte en enda ren strumpa. Ingen har jag att åka med heller. Jag drabbas av beslutsångest. 
För: Det är en underbar, vacker sommardag, jag har möjlighet att bada och sola.
Emot: Jag har tvättid, ingen att åka tillsammans med, jag är inte bekväm i min gamla bikini och jag går in på västtrafiks reseplanerare ”vanligt ganska trångt”, står det på resan som jag trots tveksamheter planerar, utifall att. För en stund blir jag nojig över trängsel på bussen – jag vill verkligen inte bli sjuk när det är så nära vaccin.
Men jag vet faktiskt inte hur jag tänkte. Hade jag tänkt undvika kollektivtrafiken hela sommaren? 

Någonting får mig att ta beslutet att hoppa över tvättiden och bara åka ut!
Och det känns rätt i hela kroppen när beslutet väl är taget. Det blir en underbar dag. Jag går av c:a två km från Hovås badet och går den härliga vägen från Askimsbadets busshållplats till Hovås. Havet, båtarna, sommarvärmen som smeker huden, de vackra husen längs vägen. Och snart är jag där, snart är jag framme, bara en raksträcka som leder ner till havet. Jag går den biten i lugn takt och njuter av omgivningen. Når till slut fram till stigen som leder fram till klipporna där jag bäst trivs att vara.
Det som slår mig när jag kommer till klipporna och badplatsen är – verkligheten! Där går kvinnor överviktiga men avslappnade, några har celluliter på låren men verkar inte bry sig det minsta. Så medveten man kan vara och samtidigt så dum som går på myten om hur en kvinna ska se ut för att duga. Få vara. Få njuta av allt ljuvligt som sommaren har att erbjuda. Jag skäms lite. 
Den dagen badar jag sex gånger. Och jag älskar varje sekund. Vattnet är inte varmare än 15 grader skulle jag tro. Jag brukar tänka att det här att bada – det är enda gången jag känner mig modig. Jag backar inte så länge det är varmt i luften. 
Bad gör någonting för mitt psyke. Jag känner mig liksom lite ”ny”, hjärnan känns klarare. En känsla av att vara pigg och frisk.

Och i slutet av dagen tänker jag på hur jag kunde tveka en sekund – att inte åka ut och bada och sola när jag har chansen – det är helt enkelt inte jag.
​Så...

Välkommen gröna, granna, sköna, sanna, sommar
Du kom så lagom, det har varit kallt
Välkommen gröna, granna, sköna, sanna, sommar
Och slå dig ner och känn dig hemma överallt! 


/Anna

Senaste cirkelträffen jobbade vi med en skrivövning som gick ut på att gestalta en bild. Var och en utgick från sin egna tolkning, och berättelserna blev båda lika och olika. Vi hade 15 minuter på oss att skriva. Ett kul sätt att komma igång att skriva, sätta igång kreativiteten och forma en berättelse. 

Vi utgick från samma bild och de olika texterna kan ni läsa nedan. 

För längesedan, varma ben utan tyg. 
Stegen känns lätta, så oerhört lätta. 
Springer mot en ljus framtid. Glädje. Bubblande sprudlande känslor. 
Så mycket liv som ryms i en liten kropp. Så mycket energi, det måste bara få komma ut.
Gemenskap, tillsammans, äntligen är vi fria tillsammans. 
Vi lämnar skuggan bakom oss, alla förpliktelser. Vi behöver inte komma i tid till någonting, slipper att sitta i tråkiga träiga skolbänkar. 
Vi små får mer tid mer er äldre. Vi har väntat och längtat så. Ingen kan ana. 

........................


Innergården omsluter husen med oroliga stenar på marken. Det är helt tyst förutom ett barn som intensivt skriker ut något obehagligt. Jag är trött och stänger fönstret. Huvudvärken bolmar i hettan och jag tar en klunk vatten. Jag somnar i sängen igen.

........................

Innergården var täckt av sommarens damm. Den varma och tunga luften la sig över kullerstenarna där vi sprang med bara fötter. Någon ramlade och skrapade sitt knä men fick snabbt skjuts av en kompis arm. Röda vita rosen, vi måste kriga vidare. De vita lakanen som hängde på tork färgades askgrå av gruset, dammet från våra springande fötter. Fru Bertilsson skrek sig lilafärgad över vårt hyss medan hon hytte med mattpiskan och försökte jaga fatt på oss. Vi smet ut i en gränd som vätte mot gården intill och föll ihop i en stor skrattande hög. Skrapsåren sved inte längre och Fru Bertilssons raseri var en del av leken. 
  När sommaren stod som högst på himlen glömde vi den isande kylan som drog igenom träfasaderna om vintern. Då när vedspisen försökte hålla oss varma och dasset ute på gården var skrämmande kallt. Ett av grannbarnen drabbades av lunginflammation vintern som var, han hade fortfarande problem med lungorna och hamnade på efterkälken när vi sprang. 

........................

Några är syskon, ett par är bästa vänner och några andra kan knappt gå förbi varann utan att konflikt uppstår. Men i samma kvarter bor dom, och samma skolväg och småstenar att sparka på delar dom. 


En självklar gemenskap och en trygghet i de många bekanta ansiktena trots alla olikheter.


En gång i veckan flätas dom samman och springer i enad front mot samma mål. Alla olikheter och oksiljaktheter är som bortblåsta. Ett välbekant ljud för dem mot målet och guldpengen i fickan har mödosamt bevakats under dagen. 


Den nu helt enade truppen rusar snabbt fram med en svag oro för att missa det stora ögonblicket. Av deras glada ansikten att döma är målet i sikte och denna veckas jakt avklarad - alldeles snart är dom framme vid glassbilen.



​

Senaste cirkelträffen jobbade vi med "Black Out Poetry". Vi utgick från texter vi har läst tidigare och kunde genom att välja ut enstaka ord skapa egna dikter. En rolig övning som på ett enkelt sätt gör det möjligt att uttrycka sig personligt i text även om man är ovan vid att skriva poesi. Här nedan bjuder vi på ett axplock från Mattias & Johanna:

​

Oro

Låg stilla, lyssnade, såg i taket
Reflexer över taket på natten 
Hamrande ljud kom tillbaka
Natten full av oro
Allting kommer hända
Jag är rädd, drömmarna, rädsla
Grymhet
Lyssna, vänta
Allting rasar

 ******

Förtröstan 

Vaknade, det betydde ringa
Var förändrad
Styrkan, älskar styrkan!
Bort trötthet, inte gömma sig
Drömmarna tröst
Ljus, det finns någonting att hålla sig till

 ******

Hon låg stilla och lyssnade
Takfönstret var täckt av snö
tända ljuset mot gatan
Natten lyssnade, väntade
vinddrivorna på hustaken yrde uppåt
himlen över staden
jag älskar styrkan
drömmarna
vila,tröst
minnas och hålla sig till
tänka om från början

 ******

Vandrarhemmen präglades av trivsam flyktighet
Resan, en kortfilmsvit genom taxifönster
internetcafé
Helen på skype
bakgrunden babblar
älskar hennes ansikte på skärmen
fint leende, fina tänder
tänka tillbaka
ingenting annat än vimmelkantig lycka

 ******

En slamrande ventil
ljusbilderna i taket
skuggan
nya reflexer
gungande gatlyktor på natten
snö bortom stormen
ljus som omsluter en dykare i havet
kallt i rummet
en stigande obeveklig ljudmassa
sådan är stormnatten

 ******

​

Just nu jobbar vi mycket med texter i studiecirkeln, både att läsa och att skriva. Berättelser har en stor betydelse för vår förståelse för oss själv och andra. Att kunna sätta ord på och berätta sin egen historia är ett steg på vägen i återhämtningsprocessen. Vi utforskar tillsammans och i oss själva och det är alltid frivilligt och helt okej om man väljer att inte delta i övningarna. 

Vill du vara med i studiecirkeln? Vi "träffas" digitalt på måndagar kl. 13.30.
Hör av dig till Fontänhuset för att få mötesnumret! 

​Här intill dalen med en nyvaken lind, smeker den ljumma vinden min ännu bleka kind. 

Ljungen längs marken ömsar sitt torra ris, vårkänslan kommer bärandes av en befriande bris. 

Ljusgröna skott och strån sträcker sig ivrigt mot skyn, på klippor och slätter längs med skogens bryn. 

Solens strålar värmer den böljande hällen, vars värme hålls kvar långt in på kvällen. 

Efter månader av väntan i mörker och besvär, nu äntligen är våren här🌿

​Av: Anonym poet

​Eftersom man inte kan gå till Fontänhuset nu på grund av pandemin, känner jag både skräck och oro för framtiden. Hur den ska bli och om jag får kramas igen, om ensamhet och avskildhet ska bli vår framtid för evigt? Det blir ännu svårare nu att skaffa en partner när man alltid ska vara rädd för närhet. Rädd för andra människor. Rädd för smitta, sjukdom och död. Epidemier har varit många i historien pest, smittkoppor och kolera bland andra.

Jag har köpt mycket böcker på sista tiden och har en lång lista över böcker som ska läsas. Jag köpte en hel del böcker på bokrea, bland andra ”Vart försvann nazisternas guld och konstskatter?”, ”Försvunna kungahus” och ”Baudelaires drogproblem”. En bok om kvinnornas år 1919, om socialisten Rosa Luxemburg, Coco Chanel, Marie Curie m.fl.

Det är kanske så att jag måste ha något att ägna mig åt när ensamheten är mer påtaglig. Livet måste ha ett innehåll som ger tillvaron mening. När jag tragiskt nog inte kan resa till mitt älskade Gran Canaria så får jag väl resa i mitt inre, i mina böcker. De resorna kan bli långa och väldigt intressanta. Tyvärr har jag inte tillgång till dator. Just nu, under pandemin, har jag bara 20 minuter på bibliotekets dator då och då. På nätet finns ju mycket böcker att läsa om. Otroligt spännande. En värld att gömma sig i när man är rädd. Jag tror att många intressen eller hobbys är världar som man gömmer sig i. T.ex musik, nu lyssnar jag mycket på Count Basie, storbandsmusik med blåsinstrument och trummor.  Stökigt och slamrigt oväsen, det gillade gamle Basie.

Jag längtar till nakenbadet på Saltholmen. Att vara naken i naturen. Snart, eller hur? Men om myndigheterna menar att det är för mycket folk kanske spårvagnslinjerna ställs in. Jag har ångest för det, och oro. Jag har ju ingen bil eller körkort och vågar inte cykla i stadstrafik. Hela min kropp är blek och jag blir äcklad när jag ser den bleka kroppen som brukar vara så brun, utan bikinilinjer.

Vi längtar, hoppas och gråter. Vill kramas men det går ju inte. Det är inte bara Björn Skifs som vill kramas nu, eller hur?

Jag har också dristat mig till att köpa Tom Fords parfym ”Black Orchid”. Den doftar helt underbart. Flaskan är guldfärgad och ser ut som en vacker fickplunta. Kartongen är också den guldfärgad.  Den doftar mer än parfymen jag hade förut. Den var inte billig, kostade 1300 kronor men räcker länge förstås. Den tar inte slut på några veckor. Parfym är kul. Jag skulle vilja ha äldre antika parfymflaskor som inredning i min lägenhet. På en hylla, vackra flaskor med gummiblåsor.
De är svåra att hitta.

​Nu ska jag titta på Antikrundan i SVT.

Joakim W

Ur "Vredens Druvor" av John Steinbeck i översättning och tolkning av Lars Lj.

​​Människan är mer än bara kemi, 
Hen går på jorden, 
knäböjande i jorden för att äta sin frukost; 

för människan som är mer än sina element
vet att jorden är mer än dess kemiska sammansättning.

Men roboten , 
som kör en död traktor 
på åkern 
som han inte känner eller älskar, 
och förstår bara kemi; 

han föraktar jorden 
och sig själv. 

När de korrugerade plåt-dörrarna stängts
går han hem 
och hans hem är inte jorden.

På radion
strömmar nyhetsankarets
likgiltiga röst.

300 skol- flickor
kidnappade i Nigeria.

Och så har våren
kommit i Sverige.

​Detta är rubrikerna
i dagens eko
kvart i fem.

Katarina Boive
i studion.

Jag googlar:
Varför finns våld?

Jag lyssnar på
"Vredens Druvor"
i ljudbok istället.

Så tankarna
förs bort
från dagens eländiga
radio eko sammanfattning.

Till fantasins
elände istället
det känns bättre.

Så jag googlar:
Varför finns ondska?

När det finns
så mycket vackert.

Kanske hade vi
inte vetat
det ena
utan det andra.

Jag hoppas
det blir
en solig vår.

Av: Lars LJ

​I natt kom snön igen, jag gick upp redan vid fem vilket får ses som tidigt. Började fundera på detta med att skriva en text men vad ska den handla om? Efter gårdagens funderingar dröjer det nu i ottan ännu några timmar innan jag bestämmer mig. Jag skriver lite om Bröderna Lejonhjärta.
Jag kommer att referera till både boken och filmen, kanske är det mest filmen jag har i bakhuvudet eftersom jag sett den så många gånger speciellt när jag var yngre. Jag har alltid gillat den och folk får säga vad de vill om hur amatörmässigt skapad draken Katla är men jag tycker den är häftig och skräckinjagande.

De flesta känner förmodligen till historien: Skorpan, som han kallas, är svårt sjuk och ska dö. Hans bror Jonathan berättar sagor för honom om landet Nangijala, landet dit man kommer efter att man dör. Där är det äventyr från morgon till kväll och ingen behöver ligga sjuk och hosta längre.
Men istället för att Skorpan dör som alla tror att han ska göra så börjar det brinna i huset där bröderna bor med sin mamma. Jonathan tar Skorpan på ryggen och hoppar ut genom fönstret för att komma undan elden. Den äldre brodern dör och Skorpan lever ytterligare en tid innan han också dör.

Så är Skorpan till sist på andra sidan och möter där sin bror Jonathan i Nangijala. De båda bröderna är så glada att vara återförenade. Men även om Skorpan nu är frisk finns det andra problem i denna värld. Nämligen en ond man vid namn Tengil. Denne är en riktig Tyrann som förslavat folket i Törnrosdalen. Skorpan och Jonathan bor i Körsbärsdalen som ännu är fri men kanske inte länge till.

Detta är upptakten till det stora äventyret som följer, det finns fiender att akta sig för men också vänner att lita på, eller kan man någonsin det fullt ut?
Tittar man på den onde Tengil så är han framställd som just det, ond. Det finns inga förmildrande omständigheter i den analysen, en klassisk tyrann som måste besegras, på samma sätt som Riddar Kato i Lindgrens andra fantasy bok Mio min Mio eller ökända despoter från fantasins värld, eller verkligheten. Huruvida Tengils dåliga uppväxt format honom till den han är är en fråga man givetvis kan ställa sig. Här framstår han mycket som en symbol för ondska och som så ofta är han inte ensam utan han har sina soldater.
Varför väljer man att följa en sådan ledare? Klassisk fråga. Rädsla? Likgiltighet? Brist på egna visioner, egen vilja? Kanske är det så att möjligheten till det vi kallar ondska ligger på lur inom oss alla egentligen. Detta är en tanke som är ganska vanlig, ingen människa är rakt igenom god eller ond, däremot kan handlingar uppfattas som väldigt destruktiva eller konstruktiva. Olika religioner tar ofta upp denna fråga, den är central inom t.ex. kristendomen. Ondska är för många ett fascinerande ämne och ställer man det mot godhet uppstår ofta en spännande dynamik. Lite av en tvekamp.
Varför bryr man sig överhuvudtaget om hur det går för Sveriges landslag i fotboll när de spelar i VM t.ex.? Motståndaren ska besegras och segern är vår, om än inte på slagfältet.
Kamp är spännande.
Tengil har en drake som heter Katla i sin makt som han använder för att utplåna folk. Till sist går det dock inte så bra för vare sig Tengil eller Katla, som i många sagor vinner det goda över det onda, även Riddar Kato i Mio min Mio störtas. Och ett annat fantasy exempel som är givet är Sagan om ringen där Sauron, mörkrets herre dödas på slutet av berättelsen. Således förmedlas det hopp även om det kostat på.

Det finns lite olika intressanta teman både av ljus och mörk sort i berättelsen som driver den framåt. Förräderi, förtryck, tyranni å ena sidan, lojalitet, frihetskamp, syskonkärlek å andra. Jag skriver inte så detaljerat om detta och nämner inte så många karaktärer men det finns flera  viktiga personer i galleriet.
Slutet på boken kan diskuteras och ses som kontroversiellt men jag lämnar det åt läsaren.

Vad händer när man dör en andra död i landet Nangijala då? Skorpan och Jonathan ska enligt den senare till landet Nangilima då. Men det är en annan saga, Undrar om Tengil och Katla är där och väntar på bröderna? Förmodligen inte eftersom där ska råda harmoni och ingen ondska finns där och ingen kan dö.

Mattias W

Jag har kommit till insikt efter att ha lyssnat på boken:
"Mitt sanna jag - Från medberoende till frihet med Carolin Albo"

Jag hamnar i centrum på olika projekt fast jag vill egentligen vara en i mängden. Jag har en massa kunskap som andra kan ta del av för att kunna ta genvägar det vill jag dela med mig. Samtidigt stressar jag upp mig inombords och  känslor av otillräcklighet väcks, en krock. Jag blir självkritisk/sätter press på mig själv, skapar en oro för att det lyfts upp.
Analysen är i full gång, tvånget och medberoendets dilemma.

Vad är det då som gör att man tar på sig rollen att stå i centrum?
Jag noterade att det för mig innebär att jag får en bekräftelse från andra att jag syns. Rädslan att vara själv, att inte bli bekräftad, något som jag och bokens författare lider av, och säkert många med oss, i det tysta. Jag är ju van att anpassa mig för att inte ställa till några problem, att vara alla till lags. Något som sitter i sedan uppväxten.

Jag älskade att åka med farfar på olika äventyr i skogen och möta väldigt annorlunda personer i de värmländska skogarna. Det var en gång det uppstod problem med mig.
Farfar sa till mig att man får inte säga att det luktar bondgård i köket när man hälsar på en farbror som har bondgård. Jag var ju från stan och hade aldrig besökt någon bondgård tidigare, väldigt starka onaturliga dofter. Farfar var livrädd när han tog med mig till olika ställen, rädd att jag skulle säga något olämpligt berättade farmor och skrattade för några år sedan, strax innan hennes bortgång. Jag anpassade mig och blev tyst. Jag stängde av barnet inuti mig och min nyfikenhet. Min inre oro växte sig allt starkare rädd för att säga något felaktigt, vart jag än var.
Farfar blev också stel, han förstod inte varför jag ställde frågorna, vad var det för fel med mig? Varför var jag någon som frågade en massa? Varför var jag inte tyst? Varför var jag inte som honom?
Jag var ett barn som utsatte honom för en prövning, han hade ingen erfarenhet att hantera situationen, han blev rädd och själv otrygg.

Det var ett osynligt nät där han hade tagit på sig rollen som vuxen och möttes av ett nyfiket barn som vill veta mer, men som saknade sociala erfarenheter för att hantera situationen. Jag hamnade i många olika typer av situationer där responsen blev lika från andra vuxna i min närhet, för att jag saknade de sociala verktygen.

För att stilla känslorna/barnet inuti mig utvecklade jag ett kontrollbehov av att allt ska vara perfekt. Jag ska inte säga fel saker, analysera allt som människor gjorde, ta lärdom och hemma ska det vara fint. Kontrollbehovet, oron, de instängda känslorna har bara växt och ytterligare förvärrats av pandemin.

Jag vill kunna jobba med vuxna människor, hjälpa andra ta sig fram, dela med mig av erfarenheten och vara trygg i min roll, oavsett vad jag gör. Om någon bekräftar mig då ska det inte bubbla upp massa negativa känslor som rubbar min balans. Medberoendet/tvånget äter upp det mesta av min tankekraft, där behöver jag hitta en väg vidare ut i livet.

Jag vet att jag kan och det finns alltid saker man kan förbättra, men inget behöver vara så perfekt att det kräver ett kontrollbehov. Reflektion är ett utmärkt sätt att tillsammans med andra hitta nya vägar in i framtiden, för att tackla stressen som egentligen inte existerar. Det självkritiska tvånget som sänker ens ambitioner att lyckas, ska bearbetas och bäras med som en minne av det förflutna.

Tack för att ni tog er tid att läsa jag vill dela med mig för att själv kunna gå vidare oavsett ryggsäckens innehåll.
Nu vet jag mer och att vägen kantas av hål och växter som gör det olika svårt att ta sig fram. Ryggsäcken blir lättare med tiden då jag lärt mig av andra och mig själv vad den bör innehålla. Som en orienterare lär sig att använda kartan och se hur den tar sig fram lättast, även om kompassen säger att det blir en omväg. Jag måste gå lugnt framåt, hitta en röd tråd, inte irra iväg som en som gått vilse och känna stressen växa inombords.

Jag drömmer mig tillbaka till ställena där jag fick eget ansvar hos mormor och morfar, fiska på bryggan och gräva efter mask i komposten. Där ingen ifrågasatte mig, där jag fick blomma ut. Där jag fick prata med människor utan att någon ifrågasatte vad jag gjorde mer än upptäcka mig själv och min identitet. Där jag fick skratta och känna mig trygg, bygga vänskap och lära mig saker som jag idag kan identifiera som positiva.

Då kan jag växa upp starkare, använda min envishet, kreativitet, mina intressen och min inre kärlek till barnet för att möta världen utanför.

Tack

Anders L