Fontänhuset förändrade mitt liv. 

Hej, jag heter Linn och detta skriver jag år 2024. 
​
​Livet innan jag hittade Göteborgs Fontänhus var en enda röra, om jag ska vara ärlig. Jag hade ingen spikad rutin, dagarna bestod mest av att jag försökte ta mig igenom dem. Visst, jag hade vänner, en och annan partner, lite volontärarbete här och där, men aldrig ett riktigt jobb, aldrig någon sysselsättning med verklig substans. Jag hade svårt att umgås regelbundet, så jag isolerade mig ofta.
​Jag sov mig igenom dagarna, drack för mycket, förlitade mig på mediciner för att hålla mig flytande, en konstant och smärtsam självmedvetenhet som aldrig avtog. Jag självskadade på en hel mängd olika sätt för att försöka hålla allt i schack. Eftersom jag inte hade någonstans att ta vägen hade jag ingenstans att göra av mina tankar, så de blev övermäktiga. 

Mitt sätt att hantera detta var mycket destruktivt. Detta sätt att leva kom från ett helt liv med svårigheter, hinder och trauman. Jag blev mobbad under hela min skoltid och till råga på allt skilde sig mina föräldrar när jag var runt tolv år gammal. Detta vände upp och ner på hela min värld. Mobbningen fortsatte, nu till och med värre än innan på grund av min stilförändring till en mörkare och mer gotisk stil. Du vet, de tidiga tonåren när man ska hitta sig själv? Ja, det var en enda röra det med, med ett svårt hemliv, allvarlig mobbning och övergrepp, självskadebeteende, svårigheter med att fokusera och vara uppmärksam. Min ADHD/mild autism-diagnos kom inte förrän jag var långt upp i vuxen ålder, så jag fick inte rätt behandling, vilket bara gjorde saker och ting ännu värre. Kort sagt har livet alltid varit svårt för mig. Jag vet att alla har sina svårigheter, men ända sedan jag var barn har jag känt att mitt fall var särskilt illa. Men du vet, alla är, eller borde åtminstone vara, huvudpersonen i sitt eget liv. Och ibland blir detta verkligen skevt och vrider allt ur led. Men under all denna turbulens försökte jag ändå få hjälp.
Jag ville bli bättre, men rätt plats kom aldrig... 
 
Jag har varit på flera olika institutioner och liknande för människor med psykiska problem, men ingen av dem hjälpte. Till och med de ställen som påstod sig hålla ett långsamt tempo var för snabba för mig. Även de ställen som påstod sig förstå verkade inte riktigt förstå. Det fick mig att känna mig så misslyckad, som om jag varje gång jag försökte resa mig upp blev nedslagen igen på grund av att jag var ”för trasig”. Jag försökte studera på universitetet, men återigen misslyckades jag och var tvungen att hoppa av. Jag kände mig värdelös, som om jag inte ens borde försöka längre. Om jag inte försöker slipper jag den oerhörda smärtan av att misslyckas om och om igen. Jag kände att det inte fanns någon plats för mig. Jag kunde inte arbeta, jag kunde inte studera, men studieförsöket förde mig i alla fall till Göteborg. Åren gick och livet kändes mest stillastående. Jag kände mig bara riktigt levande och lycklig när jag var omgiven av människor som var som jag, människor som verkligen vet hur det är. Men det fanns fortfarande en ständig känsla av att i hemlighet vara en utomjording. Jag fick veta om Fontänhuset år 2022 genom en vän som jag träffade på en ADHD KBT-grupp. Hen pratade om klubbhuset väldigt varmt, och pratade om en bekant som hade varit där. Hen berättade att Fontänhuset vänder sig till personer som har isolerats på grund av psykiska problem och som behöver hitta en gemenskap igen. Det var något med detta som väckte något i mig, en känsla av ”vad har jag att förlora?” som jag inte hade känt på länge. Kunde det här vara en plats med andra utomjordingar?  
 
Jag kollade in hemsidan, läste på och lyckades ringa in och boka in ett introduktionsbesök. Därmed hade en ny boll börjat rulla. Att jag började gå till Fontänhuset kom vid en perfekt tidpunkt eftersom jag nyligen blivit dumpad vilket fick mig att känna mig ännu mer isolerad och ensam. Eftersom det dessutom var i oktober, en mycket kreativ månad för mig på grund av Halloween, så kunde jag verkligen använda den kreativiteten genom att börja i köket, baka och laga mat. Jag kunde fördjupa mig i ett arbete som faktiskt var uppskattat! Jag fick komplimanger på ett sätt som jag inte var van vid, och det var lite överväldigande på bästa möjliga sätt i början. Sedan dess har jag fortsatt att gå dit, och det är det bästa som någonsin har hänt mig när det gäller faktisk hjälp. Jag lär mig hela tiden nya saker, får nya vänner och bekantskaper, utvecklas inom mig själv. För första gången någonsin känner jag verkligen att jag hör hemma på en arbetsplats. En del kanske tycker att det är konstigt att medlemmarna inte får betalt för sitt arbete, men vi får betalt i annat än pengar. Kamratskap, solidaritet, en trygg plats, någonstans att gå när de inre demonerna skriker för högt. Jag vill inte ens tänka på hur mitt liv hade sett ut idag om jag inte hade fått reda på Fontänhuset, det kom verkligen i rättan tid. Jag älskar det här stället och alla som går hit och jag skulle inte byta ut det mot någonting. Det här stället har gett mig tillbaka en känsla av självförtroende som jag aldrig haft tidigare, och en känsla av att faktiskt kunna ta mig an studier eller arbete i framtiden. Och det är en enorm sak för mig.  

Tack, för att Fontänhuset finns.  

​

Min resa 
Berättelsen om att vara ingenting - till att betyda någonting

Hej, jag heter Ulf och är 51 år gammal. För två år sedan så gick jag hemma helt utan sysselsättning och det fanns ingen särskild anledning att stiga upp på morgonen. Den ena dagen var den andra lik.

Av en slump gick jag förbi Göteborgsfontänen och bestämde mig för att gå in och höra vad de kunde erbjuda. Jag fick direkt tid för ett introduktionsbesök och just där vände hela min tillvaro. I början hade jag ett väldigt lågt självförtroende, men efter ett tag kände jag att handledarna och de andra medlemmarna litade på att jag klarade av de olika arbetsuppgifterna jag åtog mig och som de frågade om jag ville vara med och lära mig.

Mitt självförtroende ökade för varje arbetsdag och nu efter två år som medlem så klarar jag att leda morgonmötena och utföra massor av arbetsuppgifter, bland annat inom Göteborgsfontänens ekonomi vilket jag är väldigt intresserad av.
​I december fick jag möjlighet att följa med till New York på en tre veckors grundläggande klubbhusutbildning, så kallad ”TC3 utbildning” och det var helt fantastiskt. Mycket av utbildningen handlade om att hänvisa det vi gör till våra 36 riktlinjer som är gemensamma för alla Fontänhus världen över men jag fick också uppleva New York. Jag tackar Göteborgsfontänen för denna och andra
fantastiska möjligheter. Jag känner mig som en helare människa
sedan jag blev medlem och mitt liv har fått en mening. 

Jag har precis startat ett övergångsarbete på NPS och där kommer jag vara i nio månader. Jag får lön, prova på ”det riktiga” arbetslivet och hittills har det funkat jättebra. En helt ny erfarenhet för mig och ytterligare en fantastisk möjlighet! Jag är ledig på onsdagar och då brukar jag gå till fontänen och arbeta, jag vill inte släppa kontakten med denna fantastiska arbetsplats.
​Och de vill inte släppa kontakten med mig.

Hej!
Det är jag som är Mimi.

Första gången jag kom till Göteborgsfontänen så var jag,
​om jag får skriva fritt, skiträdd.

Jag fick höra talas om fontänhuset för ca 7 år sedan, det tog mig 5 år att faktiskt komma dit. Nu har jag varit medlem i Göteborgsfontänen i 1,5 år och jag ångrar att jag inte kom hit tidigare. Jag har fått mycket stöd från både handledare och medlemmar och i huset känner man sig välkommen och man blir direkt en i gemenskapen och tagen i anspråk.
Det spelar ingen roll vilken diagnos du än har,
​alla är lika värdefulla och viktiga.

---

Jag tycker att det är synd att Fontänhuset inte har blivit mer uppmärksammat då det är ett fantastiskt ställe att kunna aktivera sig dagligen samt att kunna få vara en duglig människa.
Jag slutade nyligen på ett övergångsarbete som jag ”lånat” av Göteborgsfontänen.
​Jag är väldigt tacksam över att jag fick den här chansen att kunna växa som människa! Jag mådde mycket bättre när jag fick fasta rutiner, ansvar, fick aktivera mig och som grädde på moset så fick jag bättre självkänsla och självförtroende. 

Tiden jag hade på mitt övergångsarbete var rolig, lärorik och fungerade lite som terapi. Det var dagar som jag gick till jobbet med grov ångest, men när jag kom dit så försvann den eftersom jag hade arbetsuppgifter att slutföra och detta resulterade i att jag, när jag gick hem från jobbet de mörka dagarna, kände stolthet. Jag kände stolthet för att jag minsann hade tagit mig dit och gjort ett bra jobb,
med andra ord; Jag klarade det!