Med risk för att bli alltför nördig har jag bestämt mig för att skriva lite om ett av mina stora intressen, musik och ännu tydligare läggs fokus denna gång på hårdrock och Heavy Metal. Jag har inte för avsikt att leverera en massa fakta som läsaren själv besitter och kan googla utan det blir kanske mer personliga synpunkter. Jag är nu så pass insnöad efter alla år av lyssnande att jag ibland märker att jag tycker saker om de olika genrerna som kanske inte alltid stämmer överens med vad de stora rocktidningarna skriver. Det finns en hel del uppfattningar om olika band, sångare etc som är allmängods men det kanske gör det intressant att låta sig själv förhålla sig till dessa ställningstaganden med ett öppet sinne. Man får helt enkelt tycka som man vill och själv skulle jag inte tveka på att säga emot Bruce Dickinson, sångare i Iron Maiden, om han påstod något annat än att Hallowed be thy name är deras Magnum Opus i den digra låtskatt de besitter. Jag brukar svara Iron Maiden och Judas Priest när någon frågar mig vilka mina favoritband är. Om jag måste välja vägrar jag helt enkelt. Det hindrar mig inte från att tycka att banden har lite olika framtoning som dessutom skiftar med diverse byten av medlemmar under årens lopp och olika stilinriktningar om man jämför olika album med respektive band.
När jag växte upp fanns det en tidning som hette Heavy Mental som var på svenska och där skrevs det om en rad olika band. Tidningen Okej hade en del om Hårdrock också men som jag minns det var den förstnämnda blaskan mer renodlad i sin approach. Det fanns en ishockeymålvakt som stod i Frölunda på den tiden och han berättade i matchprogrammet att han lyssnat på hårdrock sedan han var tretton år och att hans favoriter var Kiss. Jag var så nöjd med att jag själv alltid räknat med att jag började lyssna aktiv när jag var tolv, alltså ett år tidigare än denne puckmotare. Hockey och Hårdrock har för mig en koppling i det att jag varit mycket i Scandinavium och tittat på Frölunda såväl som på flera hårdrockskonserter. Idag tänker jag alltid att en hockeymatch sällan är en lika positiv upplevelse som en bra konsert men när det inte är serielunk utan tex en avgörande kvartsfinal i Scandinavium mellan säg Frölunda och Djurgården och hela arenan ställer sig upp i slutet för att heja fram hemmalaget till seger, då är det givetvis bättre än en medioker konsert enligt min mening.

Det är väl inte helt ovanligt att man har vissa relativt tidiga minnen från sin ungdom som senare i livet fungerar som måttstockar för andra upplevelser. Kanske är man tankemässigt lite fast i det gamla och tycker att det var bättre förr men det är säkert individuellt. Två av mina första konserter i nämnd arena var Metallica 92 och Iron Maiden 93. Jag minns upplevelsen av hur mäktigt det kändes när hela arenan skanderade die, die, die! Under Creeping Death på Metallicas konsert, men samtidigt var jag besviken över att sångaren James Hetfield inte sjöng exakt som på plattorna jag lyssnat på hemma. Efter den senare Iron Maiden konserten skrev jag en text i skolan på högstadiet där jag nämnde att det kändes som att taket skulle lyfta under refrängen i Run to the hills. Tyvärr har jag tappat bort texten men nu präntar jag ner det igen.
 
Mattias W
​