I måndags var Conny här. Han är sjukhuspräst och har lång erfarenhet av att möta människor i kris. Han berättade hur han många gånger mött människor där gnistan i ögonen har slocknat. Där hoppet känns långt bort och inte bara personen själv utan många i dens närhet har gett upp hoppet. Kanske känns allt bara meningslöst.

Men kanske är det just i det meningslösa som ett litet litet frö kan börja gro?

Conny berättade om en man, en skogsägare som förlorat sin mark under en kraftig storm. Allt han hade jobbat för blev förstört. Han såg sitt liv rinna iväg och valde därför att avsluta det.
Några år senare började det gro på den karga marken. Plantor som inte hade vuxit där tidigare. Helt plötsligt frodades växter, träd, skog och grödor igen. Tänk om han hade kunnat få se det. Tänk om han hade kunnat trotsa hoppet. Våga vara lite sådär som små barn kan vara när de inte vill ta på sig regnkläder eller inte får vad de vill i mataffären. Vägra ge upp. Skrika. Kämpa tills svetten lackar. Och kanske, kanske slutligen få som de vill? Eller åtminstone lära sig att trotset kan övergå i lärdomar. Att det faktiskt kan växa blommor ur asfalt. Eller att bristen på kontroll, att leva i ovisshet faktiskt lika väl kan tolkas som att vad som helst är möjligt. Att vi aldrig vet vad som väntar runt hörnet. 

Conny refererade även till Kristina Lugn som brukade säga att hon hellre tar ut glädje och kärlek i förskott än sorg och olycka. Vilken underbar tanke! Om man hoppas och tror på något, och vågar ta ut det i förskott så får man ju uppleva de känslorna även om det sedan inte går vägen. 

Samtalet fick mig att tänka på en dikt av Karin Boye som jag vill dela med er. 
Och tack. Tack, tack, tack för alla förtroliga, hoppingivande, ärliga och mänskliga samtal vi har tillsammans. Tack för er öppenhet, ödmjukhet och kunskap.
Om Covid-19 är en storm så tro jag att det snart kommer börja knoppa ur det som vi trodde var bortblåst.

Emelie H

Morgon
När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Karin Boye

​​Måndagens cirkelträff gav oss verktyg att uttrycka känslor och tankar genom poesi. Med enkla medel lekte vi med, och utforskade, ordens betydelse och hur den kan förändras beroende på hur man kombinerar dem. 

​Vi avslutade med att tillsammans skriva en dikt på temat "Ensamhet" och Anna skrev en vacker kombinationsdikt.

Trevlig läsning!

Ensamhet

Att vara ensam är som att leva på en Ö.
Att vara ensam är som att på insidan dö.
Att vara ensam är som att dansa tryckare,
utan partner.
Fönstret är barriären till allt annat där,
där alla är figurer 
utom mig som är här
Lust och ork försvinner, 
ungefär som att bli gammal.
Disken får stå.
Kreativiteten sinar.
Jag ligger och stirrar i taket,
letar efter anomalier. 
En tavla utan motiv.
Ovanför börjar drömmarna att knaka. 
Taket ramlar in. 
Efterlängtad jordbävning.
Jag vill ge mig ut i universum. 

Jag läser. Jag läser långsamt. Pärm till pärm. Bok efter bok. Artikel efter artikel. Men jag glömmer för det mesta. Jag hoppar över ord, meningar och ibland hela sidor när jag inser att jag inte minns vad jag läst de senaste minuterna. Jag har förstått att detta är ett vanligt fenomen. Ljudbok är en räddare i nöden men den fyller inte alltid behovet. 

För mig handlar läsning om så mycket mer än att bara läsa. Det handlar om att vara i rätt tillstånd. Jag kan aldrig tvinga mig till att läsa när jag är ur balans. Än mindre plugga in något. Då krävs det verkligen att jag är i mitt esse. Jag vet att ibland kan dessa, nästan magiska, stunder uppstå när jag faktiskt kan koncentrera mig. Men för det mesta är det en pina. Jag känner mig pinsamt dålig.

Kanske för att vi lever i en tid där kunskap premieras. I slutet av veckan firar vi med underhållning i form av frågesport, På spåret. Vi går på Quiz när vi ska umgås. Vi bara älskar Fader Fouras 
i gamla Fångarna på fortet. Postkodsmiljonären. Vem vet mest?

Läshuvud är en förutsättning för att kunna studera. Förkovra sig. Än mer är det en klass- markör. Dessutom så har nästan all typ av historik om vad ens far- och morföräldrar jobbat med blivit irrelevant . Eller, den är åtminstone irrelevant om man bor i en storstad och kan välja mellan 100 utbildningar. Hade vi levt för hundra eller tvåhundra år sen kanske det hade varit naturligare att veta att det ens föräldrar kunde skulle man själv också kunna. Att även finna en viss trygghet att kanske tillhöra ett visst skrå.

Min morfars far var stenhuggare. Min farfars far ägde en blomsterbutik. Min mormors mor var lanthandlare. Min farmors mor var sömmerska Jag kanske är en del av allt det men samtidigt finns det en känsla av total vilsenhet att inte tillhöra något av det längre. Att det kan uppstå en känsla av att man inte riktigt hör hemma någonstans. 

Men trots att det är är alla tonåringars mardröm att vara som sina föräldrar , så är vi ärligt talat, alla kopior av våra föräldrar. Ibland obehagligt lika när man kommer på sig själv att göra eller säga precis det man som ung nästan föraktade hos sina föräldrar. Så all tid man lagt på att hitta hem i sig själv genom att samtidigt komma bort från sig själv och sina föräldrar, är förmodligen väl värd spenderad tid. Att sökandet i sig till slut är det som verkligen betyder något. Även om det tar hundra eller tvåhundra år. 

Av: Lars ​