Hitta hem

Jag läser. Jag läser långsamt. Pärm till pärm. Bok efter bok. Artikel efter artikel. Men jag glömmer för det mesta. Jag hoppar över ord, meningar och ibland hela sidor när jag inser att jag inte minns vad jag läst de senaste minuterna. Jag har förstått att detta är ett vanligt fenomen. Ljudbok är en räddare i nöden men den fyller inte alltid behovet. 

För mig handlar läsning om så mycket mer än att bara läsa. Det handlar om att vara i rätt tillstånd. Jag kan aldrig tvinga mig till att läsa när jag är ur balans. Än mindre plugga in något. Då krävs det verkligen att jag är i mitt esse. Jag vet att ibland kan dessa, nästan magiska, stunder uppstå när jag faktiskt kan koncentrera mig. Men för det mesta är det en pina. Jag känner mig pinsamt dålig.

Kanske för att vi lever i en tid där kunskap premieras. I slutet av veckan firar vi med underhållning i form av frågesport, På spåret. Vi går på Quiz när vi ska umgås. Vi bara älskar Fader Fouras 
i gamla Fångarna på fortet. Postkodsmiljonären. Vem vet mest?

Läshuvud är en förutsättning för att kunna studera. Förkovra sig. Än mer är det en klass- markör. Dessutom så har nästan all typ av historik om vad ens far- och morföräldrar jobbat med blivit irrelevant . Eller, den är åtminstone irrelevant om man bor i en storstad och kan välja mellan 100 utbildningar. Hade vi levt för hundra eller tvåhundra år sen kanske det hade varit naturligare att veta att det ens föräldrar kunde skulle man själv också kunna. Att även finna en viss trygghet att kanske tillhöra ett visst skrå.

Min morfars far var stenhuggare. Min farfars far ägde en blomsterbutik. Min mormors mor var lanthandlare. Min farmors mor var sömmerska Jag kanske är en del av allt det men samtidigt finns det en känsla av total vilsenhet att inte tillhöra något av det längre. Att det kan uppstå en känsla av att man inte riktigt hör hemma någonstans. 

Men trots att det är är alla tonåringars mardröm att vara som sina föräldrar , så är vi ärligt talat, alla kopior av våra föräldrar. Ibland obehagligt lika när man kommer på sig själv att göra eller säga precis det man som ung nästan föraktade hos sina föräldrar. Så all tid man lagt på att hitta hem i sig själv genom att samtidigt komma bort från sig själv och sina föräldrar, är förmodligen väl värd spenderad tid. Att sökandet i sig till slut är det som verkligen betyder något. Även om det tar hundra eller tvåhundra år. 

Av: Lars ​