"Trotsigt hopp"

I måndags var Conny här. Han är sjukhuspräst och har lång erfarenhet av att möta människor i kris. Han berättade hur han många gånger mött människor där gnistan i ögonen har slocknat. Där hoppet känns långt bort och inte bara personen själv utan många i dens närhet har gett upp hoppet. Kanske känns allt bara meningslöst.

Men kanske är det just i det meningslösa som ett litet litet frö kan börja gro?

Conny berättade om en man, en skogsägare som förlorat sin mark under en kraftig storm. Allt han hade jobbat för blev förstört. Han såg sitt liv rinna iväg och valde därför att avsluta det.
Några år senare började det gro på den karga marken. Plantor som inte hade vuxit där tidigare. Helt plötsligt frodades växter, träd, skog och grödor igen. Tänk om han hade kunnat få se det. Tänk om han hade kunnat trotsa hoppet. Våga vara lite sådär som små barn kan vara när de inte vill ta på sig regnkläder eller inte får vad de vill i mataffären. Vägra ge upp. Skrika. Kämpa tills svetten lackar. Och kanske, kanske slutligen få som de vill? Eller åtminstone lära sig att trotset kan övergå i lärdomar. Att det faktiskt kan växa blommor ur asfalt. Eller att bristen på kontroll, att leva i ovisshet faktiskt lika väl kan tolkas som att vad som helst är möjligt. Att vi aldrig vet vad som väntar runt hörnet. 

Conny refererade även till Kristina Lugn som brukade säga att hon hellre tar ut glädje och kärlek i förskott än sorg och olycka. Vilken underbar tanke! Om man hoppas och tror på något, och vågar ta ut det i förskott så får man ju uppleva de känslorna även om det sedan inte går vägen. 

Samtalet fick mig att tänka på en dikt av Karin Boye som jag vill dela med er. 
Och tack. Tack, tack, tack för alla förtroliga, hoppingivande, ärliga och mänskliga samtal vi har tillsammans. Tack för er öppenhet, ödmjukhet och kunskap.
Om Covid-19 är en storm så tro jag att det snart kommer börja knoppa ur det som vi trodde var bortblåst.

Emelie H

Morgon
När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Karin Boye