Från Mariaplan till Azeroth

​








​Vintern har anlänt, blåsten viner bland takbjälkarna. Solen har sedan länge gått ner, det är mörkt så här års. Det är tyst omkring mig, men i hörlurarna hör jag musik på avstånd. Jag tar på mig varma kängor, kliver ut i snön och möts av ett turkost troll som pekar på mig med sin stav.

Jag är i Azeroth, världen där World Of Warcraft utspelas.

I verkliga världen krävs avstånd och det var längesen jag kunde ge mina bästa vänner en kram.
Sedan pandemin börjat möts vi inte längre på Andra Långgatan, utan istället landar en lilaskimrande drake bredvid min goblin, som blivit min nya identitet. Jag har spelat länge, men sedan världen blev nedstängd har hon blivit mitt verktyg att få komma ut och prata med folk.

World Of Warcraft är ett onlinespel som funnits sedan 2004 och jag har spelat sedan 2015. I perioder har jag isolerat mig vid datorn och hängivit mig helt till spelandets värld, men med hur 2020 har blivit har det nog varit till min fördel. Utan spelets sällskap skulle nog väggarna i lägenheten börjat  smyga sig närmre och närmre för var dag. 
Istället finns öppna fält, djupa skogar och sagolika ruiner att springa runt i.
Jag kan flyga, slåss mot demoner, brygga magiska drycker som gör mig starkare. Med ett tangenttryck sitter jag plötsligt i konversation med tio personer från hela Europa. Vissa pratar knappt engelska, utan bryter starkt på språk jag knappt kan härma.

Men det gör ingenting, för något har vi gemensamt.

Alla känner sig ensamma och är nervösa inför hur resten av månaden blir. Kommer vi träffa våra familjer eller kommer vi aldrig kunna åka utanför våra länder? Det är otroligt ovisst just nu.
Men i Azeroth finns inget Coronavirus, inga av de stora ångestmoln som ligger över världen annars. Där är dagens problem en invasion av fiender, som är andra spelare. Vi sitter ihop och planerar strategier och tipsar varandra om hur vi ska kunna vinna. När sista fienden fått slut på HP, health points, hurrar vi och ger varandra beröm och feedback.
Just då finns det inga restriktioner, inga riskgrupper eller vaccin.
Just då finns guldmynt att samla och tyska alver med svärd och pilbågar att förklara kartor för. 

World of Warcraft har cirka 4.8 miljoner spelare runt om i världen. Otroligt många loggar in dagligen för att få något att göra. Sedan pandemin började har mitt Guild, gruppen jag spelar med, varit mer aktiv än någonsin. Vi chattar om vardagen, om spel och om nästan allting.
Att världen är osäker och läskig går att glömma för en kort stund, men det går också att prata om. När det är paus emellan attacker från demoner och zombies finns det utrymme att fråga hur läget är. Hur det ser ut på andra sidan Europa, hur restriktionerna ser ut i länder jag aldrig besökt.

Pandemin för oss alla närmre, fast på distans.

Alla upplever samma stormar, trots att båtarna är olika. Men på samma hav är vi, i samma storm.
I år har internet, onlinespel och möjligheten att prata med folk på distans blivit mer relevant än någonsin.
​Jag är tacksam över det, möjligheten att prata med folk, möjligheten att få tänka på annat.

Att kunna fly till Ogrimmars stora portar, Stormwinds öppna hamn eller springa i Tanaris djungel. Med min drake, min stav och mina vänner. Vissa kommer jag kanske aldrig träffa i verkliga världen, vissa bor bara några spårvagnshållplatser bort. Men när pandemin är över kan vi kanske ses på riktigt, över en kaffe eller bara umgås. Men tills dess finns onlinevärldar att ses i.
Där kan vi vara, tills världen blivit en lugnare plats.
Tillsammans kan vi minska pandemins storlek, ett internetspel i taget.

Lok'tar Ogar, mina vänner.

Vill ni spela World of Warcraft med mig är det bara att skicka en förfrågan, på battlenet heter jag Tomtekatt#2762.

​Av: Amanda B

---