I väntan på vad?

Jag sitter obekvämt lutar mig mot ryggstödet. Hasar ner något. Jag har slagit på tv:n.
Det är "I väntan på Godot" jag ska se. 

Jag har sett mycket teater. Tragglat mig igenom hoper av filmer som är så långtråkiga. Bara för att kunna säga att jag har sett något. Jag har ibland skrivit ner filmernas jag sett i en liten anteckningsbok. En film jag såg nyligen som fått höga betyg på imdb handlar om ingenting på den karga landsbygden om en pappa och hans dotter. Det var en ny film som man valt att göra i svartvit för dramatikens skull. Det blåser storm under hela filmen. Jobbigt. Hästen är sjuk och vill inte äta. Jobbigt. Vattnet tar slut i brunnen. Jobbigt. Dom bestämmer sig för att ge sig av. Jobbigt
Men dom kommer tillbaka.
Jobbigt.

Det kan tyckas meningslöst att se på filmer och teatrar som inte handlar om något. Eller att det berör för mycket. Men ändå, trots det så ser vi på serier och filmer, läser böcker om saker som inte har hänt. Rena fantasierna. Det som inte är något intressant för någon kan vara det för någon annan. Att förklara något krävs att man skalar av tills man har det renaste koncentrat av det man vill förklara. Som sångtexter. Inom hip-hop finns uttrycket "16 bars". Att det är det optimala antalet rader för en låt. Det är inte refrängerna som är viktiga inom hip-hop utan verserna.
Det är där artisten har gett ut sitt liv. 


Likaså är en dikt så innehållsrik, trots att den ofta enbart är en knapp sida, glest mellan raderna. Att tomrummet gör att vi ser det verkliga innehållet.
Som när man skissar på papper, så är det tomrummet som är övergripande. 


Så att se på en teater om tid som inte handlar om något på närmare två timmar kan tyckas övermäktigt. Men om man tillåter sig själv att bara tvinga sig igenom det där meningslösa,
​så kanske,
​kanske det ger mer plats för det meningsfulla.

Av: Lars Lj