Inte bara Björn Skifs som vill kramas

​Eftersom man inte kan gå till Fontänhuset nu på grund av pandemin, känner jag både skräck och oro för framtiden. Hur den ska bli och om jag får kramas igen, om ensamhet och avskildhet ska bli vår framtid för evigt? Det blir ännu svårare nu att skaffa en partner när man alltid ska vara rädd för närhet. Rädd för andra människor. Rädd för smitta, sjukdom och död. Epidemier har varit många i historien pest, smittkoppor och kolera bland andra.

Jag har köpt mycket böcker på sista tiden och har en lång lista över böcker som ska läsas. Jag köpte en hel del böcker på bokrea, bland andra ”Vart försvann nazisternas guld och konstskatter?”, ”Försvunna kungahus” och ”Baudelaires drogproblem”. En bok om kvinnornas år 1919, om socialisten Rosa Luxemburg, Coco Chanel, Marie Curie m.fl.

Det är kanske så att jag måste ha något att ägna mig åt när ensamheten är mer påtaglig. Livet måste ha ett innehåll som ger tillvaron mening. När jag tragiskt nog inte kan resa till mitt älskade Gran Canaria så får jag väl resa i mitt inre, i mina böcker. De resorna kan bli långa och väldigt intressanta. Tyvärr har jag inte tillgång till dator. Just nu, under pandemin, har jag bara 20 minuter på bibliotekets dator då och då. På nätet finns ju mycket böcker att läsa om. Otroligt spännande. En värld att gömma sig i när man är rädd. Jag tror att många intressen eller hobbys är världar som man gömmer sig i. T.ex musik, nu lyssnar jag mycket på Count Basie, storbandsmusik med blåsinstrument och trummor.  Stökigt och slamrigt oväsen, det gillade gamle Basie.

Jag längtar till nakenbadet på Saltholmen. Att vara naken i naturen. Snart, eller hur? Men om myndigheterna menar att det är för mycket folk kanske spårvagnslinjerna ställs in. Jag har ångest för det, och oro. Jag har ju ingen bil eller körkort och vågar inte cykla i stadstrafik. Hela min kropp är blek och jag blir äcklad när jag ser den bleka kroppen som brukar vara så brun, utan bikinilinjer.

Vi längtar, hoppas och gråter. Vill kramas men det går ju inte. Det är inte bara Björn Skifs som vill kramas nu, eller hur?

Jag har också dristat mig till att köpa Tom Fords parfym ”Black Orchid”. Den doftar helt underbart. Flaskan är guldfärgad och ser ut som en vacker fickplunta. Kartongen är också den guldfärgad.  Den doftar mer än parfymen jag hade förut. Den var inte billig, kostade 1300 kronor men räcker länge förstås. Den tar inte slut på några veckor. Parfym är kul. Jag skulle vilja ha äldre antika parfymflaskor som inredning i min lägenhet. På en hylla, vackra flaskor med gummiblåsor.
De är svåra att hitta.

​Nu ska jag titta på Antikrundan i SVT.

Joakim W

---