"Mitt sanna jag" - ​Reflektion efter bok

Foto: Lars Wickberg

---

Jag har kommit till insikt efter att ha lyssnat på boken:
"Mitt sanna jag - Från medberoende till frihet med Carolin Albo"

Jag hamnar i centrum på olika projekt fast jag vill egentligen vara en i mängden. Jag har en massa kunskap som andra kan ta del av för att kunna ta genvägar det vill jag dela med mig. Samtidigt stressar jag upp mig inombords och  känslor av otillräcklighet väcks, en krock. Jag blir självkritisk/sätter press på mig själv, skapar en oro för att det lyfts upp.
Analysen är i full gång, tvånget och medberoendets dilemma.

Vad är det då som gör att man tar på sig rollen att stå i centrum?
Jag noterade att det för mig innebär att jag får en bekräftelse från andra att jag syns. Rädslan att vara själv, att inte bli bekräftad, något som jag och bokens författare lider av, och säkert många med oss, i det tysta. Jag är ju van att anpassa mig för att inte ställa till några problem, att vara alla till lags. Något som sitter i sedan uppväxten.

Jag älskade att åka med farfar på olika äventyr i skogen och möta väldigt annorlunda personer i de värmländska skogarna. Det var en gång det uppstod problem med mig.
Farfar sa till mig att man får inte säga att det luktar bondgård i köket när man hälsar på en farbror som har bondgård. Jag var ju från stan och hade aldrig besökt någon bondgård tidigare, väldigt starka onaturliga dofter. Farfar var livrädd när han tog med mig till olika ställen, rädd att jag skulle säga något olämpligt berättade farmor och skrattade för några år sedan, strax innan hennes bortgång. Jag anpassade mig och blev tyst. Jag stängde av barnet inuti mig och min nyfikenhet. Min inre oro växte sig allt starkare rädd för att säga något felaktigt, vart jag än var.
Farfar blev också stel, han förstod inte varför jag ställde frågorna, vad var det för fel med mig? Varför var jag någon som frågade en massa? Varför var jag inte tyst? Varför var jag inte som honom?
Jag var ett barn som utsatte honom för en prövning, han hade ingen erfarenhet att hantera situationen, han blev rädd och själv otrygg.

Det var ett osynligt nät där han hade tagit på sig rollen som vuxen och möttes av ett nyfiket barn som vill veta mer, men som saknade sociala erfarenheter för att hantera situationen. Jag hamnade i många olika typer av situationer där responsen blev lika från andra vuxna i min närhet, för att jag saknade de sociala verktygen.

För att stilla känslorna/barnet inuti mig utvecklade jag ett kontrollbehov av att allt ska vara perfekt. Jag ska inte säga fel saker, analysera allt som människor gjorde, ta lärdom och hemma ska det vara fint. Kontrollbehovet, oron, de instängda känslorna har bara växt och ytterligare förvärrats av pandemin.

Jag vill kunna jobba med vuxna människor, hjälpa andra ta sig fram, dela med mig av erfarenheten och vara trygg i min roll, oavsett vad jag gör. Om någon bekräftar mig då ska det inte bubbla upp massa negativa känslor som rubbar min balans. Medberoendet/tvånget äter upp det mesta av min tankekraft, där behöver jag hitta en väg vidare ut i livet.

Jag vet att jag kan och det finns alltid saker man kan förbättra, men inget behöver vara så perfekt att det kräver ett kontrollbehov. Reflektion är ett utmärkt sätt att tillsammans med andra hitta nya vägar in i framtiden, för att tackla stressen som egentligen inte existerar. Det självkritiska tvånget som sänker ens ambitioner att lyckas, ska bearbetas och bäras med som en minne av det förflutna.

Tack för att ni tog er tid att läsa jag vill dela med mig för att själv kunna gå vidare oavsett ryggsäckens innehåll.
Nu vet jag mer och att vägen kantas av hål och växter som gör det olika svårt att ta sig fram. Ryggsäcken blir lättare med tiden då jag lärt mig av andra och mig själv vad den bör innehålla. Som en orienterare lär sig att använda kartan och se hur den tar sig fram lättast, även om kompassen säger att det blir en omväg. Jag måste gå lugnt framåt, hitta en röd tråd, inte irra iväg som en som gått vilse och känna stressen växa inombords.

Jag drömmer mig tillbaka till ställena där jag fick eget ansvar hos mormor och morfar, fiska på bryggan och gräva efter mask i komposten. Där ingen ifrågasatte mig, där jag fick blomma ut. Där jag fick prata med människor utan att någon ifrågasatte vad jag gjorde mer än upptäcka mig själv och min identitet. Där jag fick skratta och känna mig trygg, bygga vänskap och lära mig saker som jag idag kan identifiera som positiva.

Då kan jag växa upp starkare, använda min envishet, kreativitet, mina intressen och min inre kärlek till barnet för att möta världen utanför.

Tack

Anders L