Ofta stannar vi människor upp och vill fortsätta leva i gamla mönster för de har gjort oss trygga under livet. Vi lever i vår bubbla med våra vänner, umgås på stans olika caféer, tar en öl på en uteservering i centrum och bara lyssnar till stadens olika ljud.
Vi går och tränar där vi känner behag, möter likasinnade och tjatar i bastun. Vi bor i staden för att se människor. Vi vill inte vara ensamma, vi vill ta del av den sociala arenan.
Pandemin skapade ett skifte. Något som har pågått länge men inget som direkt märkts av utanför bostaden. Vissa har lirat spel på olika konsoler, datorer, mobiler och plattor. De har varit i sin bubbla och kopplat av. Lirat med andra, hemma eller online.
Det osynliga sociala mötet sker som en avatar där du spelar någon annan med olika attribut.
Du kan vara vem som helst och ingen bryr sig förrän det går helt fel eller jättebra.
Känslor utrycks snabbt i chatten, det gäller att förstå språket oavsett vad som används.
Den digitala tidsåldern är här för att stanna.
För dem som har varit i den, de flesta unga och föräldrar, skolan och datorintresserade, är det en självklarhet. De har kompetensen att med små ändringar i sin vardag, ställa om.
De hade redan ställt om helt omedvetet. Hux flux blev deras världar allas världar och onlinespel idag är inte som tidigare.
Det finns massor av nybörjare som begår massor av misstag, för det krävs tålamod när man ska göra helt nya saker. Men allt är på det sättet, någonstans måste man börja.
Många tror att människor som sällan går ut och gör saker är ensamma, men de missar att det sociala lika gärna kan ske hemifrån, som på ett cafe på stan.
Mötet kan ske som en avatar, istället för att dricka kaffe utforskar man något nytt gemensamt.
Som förr när man åkte över till en kompis och lirade något spel gemensamt på en konsol med två handkontroller. Vissa spel gick att spela själv andra krävde själva konsolen eller en annan spelare. En ny typ av gemensamhet väcktes där man började diskutera på olika forum, exempelvis hur man kunde komma vidare när man fastnat. Idag är det jättestort och man måste begränsa sig som en sökmotor när man söker efter det man letar.
Vad gjorde att jag tog klivet?
Bra fråga men jag var usel på att skriva för hand och gillade inte att läsa. Min far ordnade en dator med tangentbordsträning samt ett ordbehandlingsprogram med skrivare. Skrivarens ljud var fruktansvärt, det fungerade som en skrivmaskin fast ultrasnabb i jämförelse. På den tiden matades pappret fram som ett kollegieblock där man rev av sidorna.
Kompisarna hade ett messenger installerat som var blixtsnabb, ICQ. Man kunde skicka filer på direkten mellan varandra, tiden innan appar och mobiler.
Vi testade olika spel och programmerade. Men hur kunde detta vara kultur?
I den digitala kulturen sker mötet på olika plattformar utan att man tar ett steg ut ur sin bostad. Givetvis var omgivningen till en början orolig för ens hälsa, men jag tror att de inte kunde förstå förrän nu när de själva har tagit steget.
De är nybörjare men det är accepterat, och det är helt okey att generationen som lär upp dem är deras barn och barnbarn eller någon kompis som de har i sin närhet. Grupptrycket runtom dem gör att många öppnar dörren och släpper in det som avviker.
Det är en ögonöppnare, ett nytt sinne som kommer i bruk, digital kompetens det får man bara genom att träna.
Välkommen till den digitala världen som vi alla behöver för att få en bred förståelse för vad som pågår. Kan man inget om en app eller ett program går man in på Youtube och letar, där finns det alltid någon på något språk som kan förklara med bilder.
Det handlar bara om att våga, våga utmana sig själv och bryta sina mönster.
Lämna tryggheten och våga vara nybörjare och våga fråga andra om hjälp. Man kan ofta fråga någon annan och sedan är den sociala kedjan av ny vänskap igång.
Ingen ska behöva känna sig isolerad. Enklast är att börja med en mobil, lära sig ta kort och ringa någon med video.
Någonstans börjar vi alla. Var börjar du?
/Anders L
RSS-flöde
