I måndags var Conny här. Han är sjukhuspräst och har lång erfarenhet av att möta människor i kris. Han berättade hur han många gånger mött människor där gnistan i ögonen har slocknat. Där hoppet känns långt bort och inte bara personen själv utan många i dens närhet har gett upp hoppet. Kanske känns allt bara meningslöst.

Men kanske är det just i det meningslösa som ett litet litet frö kan börja gro?

Conny berättade om en man, en skogsägare som förlorat sin mark under en kraftig storm. Allt han hade jobbat för blev förstört. Han såg sitt liv rinna iväg och valde därför att avsluta det.
Några år senare började det gro på den karga marken. Plantor som inte hade vuxit där tidigare. Helt plötsligt frodades växter, träd, skog och grödor igen. Tänk om han hade kunnat få se det. Tänk om han hade kunnat trotsa hoppet. Våga vara lite sådär som små barn kan vara när de inte vill ta på sig regnkläder eller inte får vad de vill i mataffären. Vägra ge upp. Skrika. Kämpa tills svetten lackar. Och kanske, kanske slutligen få som de vill? Eller åtminstone lära sig att trotset kan övergå i lärdomar. Att det faktiskt kan växa blommor ur asfalt. Eller att bristen på kontroll, att leva i ovisshet faktiskt lika väl kan tolkas som att vad som helst är möjligt. Att vi aldrig vet vad som väntar runt hörnet. 

Conny refererade även till Kristina Lugn som brukade säga att hon hellre tar ut glädje och kärlek i förskott än sorg och olycka. Vilken underbar tanke! Om man hoppas och tror på något, och vågar ta ut det i förskott så får man ju uppleva de känslorna även om det sedan inte går vägen. 

Samtalet fick mig att tänka på en dikt av Karin Boye som jag vill dela med er. 
Och tack. Tack, tack, tack för alla förtroliga, hoppingivande, ärliga och mänskliga samtal vi har tillsammans. Tack för er öppenhet, ödmjukhet och kunskap.
Om Covid-19 är en storm så tro jag att det snart kommer börja knoppa ur det som vi trodde var bortblåst.

Emelie H

Morgon
När morgonens sol genom rutan smyger,
glad och försiktig,
lik ett barn, som vill överraska
tidigt, tidigt en festlig dag
då sträcker jag full av växande jubel
öppna famnen mot stundande dag
ty dagen är du,
och ljuset är du,
solen är du,
och våren är du,
och hela det vackra, vackra,
väntande livet är du!

Karin Boye

​​Måndagens cirkelträff gav oss verktyg att uttrycka känslor och tankar genom poesi. Med enkla medel lekte vi med, och utforskade, ordens betydelse och hur den kan förändras beroende på hur man kombinerar dem. 

​Vi avslutade med att tillsammans skriva en dikt på temat "Ensamhet" och Anna skrev en vacker kombinationsdikt.

Trevlig läsning!

Ensamhet

Att vara ensam är som att leva på en Ö.
Att vara ensam är som att på insidan dö.
Att vara ensam är som att dansa tryckare,
utan partner.
Fönstret är barriären till allt annat där,
där alla är figurer 
utom mig som är här
Lust och ork försvinner, 
ungefär som att bli gammal.
Disken får stå.
Kreativiteten sinar.
Jag ligger och stirrar i taket,
letar efter anomalier. 
En tavla utan motiv.
Ovanför börjar drömmarna att knaka. 
Taket ramlar in. 
Efterlängtad jordbävning.
Jag vill ge mig ut i universum. 

Jag läser. Jag läser långsamt. Pärm till pärm. Bok efter bok. Artikel efter artikel. Men jag glömmer för det mesta. Jag hoppar över ord, meningar och ibland hela sidor när jag inser att jag inte minns vad jag läst de senaste minuterna. Jag har förstått att detta är ett vanligt fenomen. Ljudbok är en räddare i nöden men den fyller inte alltid behovet. 

För mig handlar läsning om så mycket mer än att bara läsa. Det handlar om att vara i rätt tillstånd. Jag kan aldrig tvinga mig till att läsa när jag är ur balans. Än mindre plugga in något. Då krävs det verkligen att jag är i mitt esse. Jag vet att ibland kan dessa, nästan magiska, stunder uppstå när jag faktiskt kan koncentrera mig. Men för det mesta är det en pina. Jag känner mig pinsamt dålig.

Kanske för att vi lever i en tid där kunskap premieras. I slutet av veckan firar vi med underhållning i form av frågesport, På spåret. Vi går på Quiz när vi ska umgås. Vi bara älskar Fader Fouras 
i gamla Fångarna på fortet. Postkodsmiljonären. Vem vet mest?

Läshuvud är en förutsättning för att kunna studera. Förkovra sig. Än mer är det en klass- markör. Dessutom så har nästan all typ av historik om vad ens far- och morföräldrar jobbat med blivit irrelevant . Eller, den är åtminstone irrelevant om man bor i en storstad och kan välja mellan 100 utbildningar. Hade vi levt för hundra eller tvåhundra år sen kanske det hade varit naturligare att veta att det ens föräldrar kunde skulle man själv också kunna. Att även finna en viss trygghet att kanske tillhöra ett visst skrå.

Min morfars far var stenhuggare. Min farfars far ägde en blomsterbutik. Min mormors mor var lanthandlare. Min farmors mor var sömmerska Jag kanske är en del av allt det men samtidigt finns det en känsla av total vilsenhet att inte tillhöra något av det längre. Att det kan uppstå en känsla av att man inte riktigt hör hemma någonstans. 

Men trots att det är är alla tonåringars mardröm att vara som sina föräldrar , så är vi ärligt talat, alla kopior av våra föräldrar. Ibland obehagligt lika när man kommer på sig själv att göra eller säga precis det man som ung nästan föraktade hos sina föräldrar. Så all tid man lagt på att hitta hem i sig själv genom att samtidigt komma bort från sig själv och sina föräldrar, är förmodligen väl värd spenderad tid. Att sökandet i sig till slut är det som verkligen betyder något. Även om det tar hundra eller tvåhundra år. 

Av: Lars ​

Jag är ensam hemma i min lägenhet, det är redan mörkt ute.
 Jag bestämmer mig för att lyssna på en ljudbok. Bläddrar bland alla ljudböcker det finns att välja på där jag sitter med min smartphone. Det är inte särskilt svårt att hitta någonting som känns intressant. För visst är det spännande att lära sig mer om omvärlden...därav den bok jag nedan har hämtat citat från och refererat till och som väckt tankar hos mig.
 Jag vill ha det mysigt. Släcker lamporna, tänder stearinljus, drar fram fåtöljen nära bordet så att jag kan lägga upp fötterna på det. Lindar in mig i en filt och startar ljudboken. När jag har lyssnat en stund tänker jag att det känns som att en klok man berättar intressanta saker för mig – bara för mig. Boken jag lyssnar på är:”Factfulness – Tio knep som hjälper dig att förstå världen.” Av Hans Rosling, med Anna Rosling Rönnlund och Ola Rosling (2018).

Författarna kritiserar bl.a indelningen av världen i två grupper dvs. I-. och U– länder,”Vi och dom.” och hävdar att det är problematiskt att tänka att dom inte kan leva som vi. Att dela in länder i två grupper, i I- och U-länder är förlegat resonerar författarna, världen ser inte ut så längre.
Citat från ljudboken:
”Det fungerar inte längre, det leder inte till någon praktisk förståelse av världen.”
Istället föreslår dom någonting mer väsentligt och funktionellt, nämligen en indelning i fyra inkomstnivåer. Fyra nivåer logiskt bestämda efter inkomst i dollar om dagen. 
Nivå ett är den svåraste nivån enligt författarna och jag citerar stycket som beskriver hur det kan se ut:

"...en dollar om dagen, dina fem barn ägnar timmar åt att gå barfota fram och tillbaka, med er enda plasthink för att hämta vatten från ett smutsigt vattenhål en timme bort. På hemvägen samlar de ved, och du lagar samma gråa gröt som du ätit varenda måltid varenda dag, i hela ditt liv. Utom de månader då den magra jorden inte gav någon skörd och du ofta gick till sängs hungrig. En dag får din yngsta dotter en otäck hosta. Röken från eldstaden försvagar hennes lungor, eftersom du inte har råd att köpa antibiotika dör hon inom en månad. Detta är extrem fattigdom, men du kämpar på. Om du har tur och skörden blir bra, kan du kanske sälja en del av överskottet och tjäna mer än två dollar om dagen vilket skulle lyfta upp dig till nästa nivå. Lycka till. Omkring en miljard människor lever så här idag."
(Rosling, 2018).

Omkring en miljard människor lever så här idag. En gång till...
Omkring en miljard människor lever så här idag.

Jag pausar ljudboken och lyfter huvudet. Och trots allt. Trots dessa hemska tider vi lever i idag, en pandemi som hotar, människor förlorar anhöriga (detta är det hemskaste av hemska och tillhör du - en av dem som har gjort just det – förlorat en anhörig, så kommer nog den här texten jag skriver att vara omöjlig att ta till sig) somliga får inte träffa sina närmaste och käraste, många är vi som är oroliga över att själva bli sjuka. Hur sjuka kommer vi att bli? Kanske klarar vi oss med en enkel snuva, men vem vet?

​Personligen saknar jag att gå till gymmet och träna i grupp med andra människor – zumba – och mycket annat. Men trots allt detta. Trots allt höjer jag blicken och känner tacksamhet. Vi tog mycket för givet innan pandemin. Det offentliga rummet kunde nyttjas närhelst vi hade tid och lust. Kramarna, handskakningarna, umgänget, kollegorna, småpratet på fikarasten och så vidare. Mitt i allt detta svåra – kan vi även känna tacksamhet över det vi fortfarande tar för givet? Rinnande vatten, värme, våra möbler och teknikprylar som trots allt kan koppla oss samman med varandra om än digitalt? 


Jag la ifrån mig min smartphone och tänkte att jag har det ganska bra ändå. 


Anna R

Hur kommer det sig att vi läser? Vad gör litteraturen med oss?

Oavsett vad man läser tycks man få ökad stabilitet, man lyfts ur sig själv, sina tankebanor, sina fördomar, formuleringar, sitt eget språk - in i vad? Det finns inget svar på det.
Det finns många svar på det.
Det biblioterapeutiska arbetssättet innebär att man utforskar upplevelsen av litteratur, skrivande, konst, film, musik eller andra uttryckande konstformer för att främja välmående och personlig utveckling genom reflektion och samtal.
 I det interaktiva samtalet kan vi med hjälp av romankaraktärer, berättarröster och olika skeenden erfara, upplysas och förstå världen ur ett större perspektiv, sätta händelser i bredare sammanhang. Läsupplevelsen kan få en att tolka, minnas, känna.
 En bok kan inte läsas och ge en given effekt – alla läsare har olika förståelsehorisonter inför vad som läses. Genom att höra vad den andre känner och tänker kan man skapa nya tankestrukturer för att utvecklas.

Litteraturen kan alltså ha en hälsofrämjande potential vilket faktiskt kan härledas till antiken. Ordens kraft, språkets kraft användes redan av schamaner som besjöng hälsofrämjande medicin för stammens välbefinnande – orden som lästes över de läkande örterna ansågs vara mer effektiva än själva medicinen eller operationerna. I forntida Egypten fanns föreställningen att hälsan kunde påverkas positivt ifall man åt meningsfulla ord inristade på ett papyrusark. Övertygelsen om litteraturens terapeutiska potential stod tydligt på portalen till biblioteket i Alexandria:
“Själens läkehus”.

För att läsa litteratur i hälsofrämjande syfte behöver vi dock komma ifrån de prestationsinriktade kraven som skolans stelbenta undervisning kanske inpräntat i många av oss. Läsningen ska vara avslappnad och befinna långt ifrån uppfattningen om en platt värld med snirkliga bokstäver på ett vitt papper. På läsningen följer inte en linjereaktion från A-Ö. Det händer andra saker.
En handling leder till en annan. Läsningens värld är tvärtom, rund. Och den världen innehåller flera världar. När vi läser kan vi bli tusentals andra medan vi samtidigt förblir oss själva. Läsningen kan vara eskapistisk och självförglömmande, den kan samtidigt vara perspektivskapande och ge dig själv konturer i just din situation, den kan vara kunskapsförmedlande och informativ, men den kan framförallt också vara social.

Med hjälp av litteraturen kan vi uppfatta, känna, tänka tillsammans och se det som någon annan belyser som vi själva tidigare förbisett. Själva människovärdet upprättas när man får vara en människa med andra människor, att få dela tankar och upplevelser, om hopp och hopplöshet, ensamhet och gemenskap. Vi behöver det utbytet, att dela känslan av att känna sig ofri och låst i sin vardag, göra varandra medvetna om önskningar att leva sitt liv på ett mer levande sätt. Samtalet om en delad kulturell upplevelse kan ge oss fler möjliga vägar till förståelse, självkännedom och kan peka på nya vägval. 

I själva verket var det just detta utbyte som för 70 000 år sedan gjorde oss till människor. Den kognitiva revolutionen gjorde oss kloka. Genom en möjlig genetisk mutation i hjärnan fick vi en förmåga att tänka och kommunicera som medförde att vi kunde “skvallra” och fantisera tillsammans. Som inget annat djur kunde vi börja samarbeta och med fantasin även kunna planera för framtiden. Med vår fantasi använder vi språket, bilder eller ljud för att berätta om livet och för att förstå oss på det. Vi kan gestalta sökande, tvivel, ångest men också livsglädje.
Frågan är – vad finns det för mening ifall vi inte kan dela våra upplevelser kring detta? 

Av: Jonas Frånander (bibliotekarie Majorna/Linnéstaden och deltagare i studiecirkeln
"Livet, Kulturen & pandemin tillsammans med Fontänhuset Göteborg)

Blev du sugen på att skriva? Läs Bob Hanssons tankar om hur man blir författare!
(Ur boken Allvarligt talat, Bob Hansson, 2020, Ordfront)
​

​








​Vintern har anlänt, blåsten viner bland takbjälkarna. Solen har sedan länge gått ner, det är mörkt så här års. Det är tyst omkring mig, men i hörlurarna hör jag musik på avstånd. Jag tar på mig varma kängor, kliver ut i snön och möts av ett turkost troll som pekar på mig med sin stav.

Jag är i Azeroth, världen där World Of Warcraft utspelas.

I verkliga världen krävs avstånd och det var längesen jag kunde ge mina bästa vänner en kram.
Sedan pandemin börjat möts vi inte längre på Andra Långgatan, utan istället landar en lilaskimrande drake bredvid min goblin, som blivit min nya identitet. Jag har spelat länge, men sedan världen blev nedstängd har hon blivit mitt verktyg att få komma ut och prata med folk.

World Of Warcraft är ett onlinespel som funnits sedan 2004 och jag har spelat sedan 2015. I perioder har jag isolerat mig vid datorn och hängivit mig helt till spelandets värld, men med hur 2020 har blivit har det nog varit till min fördel. Utan spelets sällskap skulle nog väggarna i lägenheten börjat  smyga sig närmre och närmre för var dag. 
Istället finns öppna fält, djupa skogar och sagolika ruiner att springa runt i.
Jag kan flyga, slåss mot demoner, brygga magiska drycker som gör mig starkare. Med ett tangenttryck sitter jag plötsligt i konversation med tio personer från hela Europa. Vissa pratar knappt engelska, utan bryter starkt på språk jag knappt kan härma.

Men det gör ingenting, för något har vi gemensamt.

Alla känner sig ensamma och är nervösa inför hur resten av månaden blir. Kommer vi träffa våra familjer eller kommer vi aldrig kunna åka utanför våra länder? Det är otroligt ovisst just nu.
Men i Azeroth finns inget Coronavirus, inga av de stora ångestmoln som ligger över världen annars. Där är dagens problem en invasion av fiender, som är andra spelare. Vi sitter ihop och planerar strategier och tipsar varandra om hur vi ska kunna vinna. När sista fienden fått slut på HP, health points, hurrar vi och ger varandra beröm och feedback.
Just då finns det inga restriktioner, inga riskgrupper eller vaccin.
Just då finns guldmynt att samla och tyska alver med svärd och pilbågar att förklara kartor för. 

World of Warcraft har cirka 4.8 miljoner spelare runt om i världen. Otroligt många loggar in dagligen för att få något att göra. Sedan pandemin började har mitt Guild, gruppen jag spelar med, varit mer aktiv än någonsin. Vi chattar om vardagen, om spel och om nästan allting.
Att världen är osäker och läskig går att glömma för en kort stund, men det går också att prata om. När det är paus emellan attacker från demoner och zombies finns det utrymme att fråga hur läget är. Hur det ser ut på andra sidan Europa, hur restriktionerna ser ut i länder jag aldrig besökt.

Pandemin för oss alla närmre, fast på distans.

Alla upplever samma stormar, trots att båtarna är olika. Men på samma hav är vi, i samma storm.
I år har internet, onlinespel och möjligheten att prata med folk på distans blivit mer relevant än någonsin.
​Jag är tacksam över det, möjligheten att prata med folk, möjligheten att få tänka på annat.

Att kunna fly till Ogrimmars stora portar, Stormwinds öppna hamn eller springa i Tanaris djungel. Med min drake, min stav och mina vänner. Vissa kommer jag kanske aldrig träffa i verkliga världen, vissa bor bara några spårvagnshållplatser bort. Men när pandemin är över kan vi kanske ses på riktigt, över en kaffe eller bara umgås. Men tills dess finns onlinevärldar att ses i.
Där kan vi vara, tills världen blivit en lugnare plats.
Tillsammans kan vi minska pandemins storlek, ett internetspel i taget.

Lok'tar Ogar, mina vänner.

Vill ni spela World of Warcraft med mig är det bara att skicka en förfrågan, på battlenet heter jag Tomtekatt#2762.

​Av: Amanda B

NILS FERLIN
Av ständig oro Ur Barfotabarn (1933)
❦
Av ständig oro för stort och smått
jag blev alltmera en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi
de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning
och de moderna om hämning.

Gott folk må prata vad helst dom vill:
mej kryper ingen för nära till.

Jag har en fullgod repertoar
av tricks och konster till självförsvar.

Jag önskar inte bli biten
fast jag är konstig och liten.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

​— Så ber jag, vänligen, bara
gott folk att låta mej vara.
❦

Jonas tipsade om Bob Hansson, "Tankar för Dagen" & "Allvarligt talat" som finns både i bokform och att lyssna på på Sveriges Radio:

"Våga vara vanlig" -  https://sverigesradio.se/avsnitt/1118880

Till nästa veckas samtal tar vi avstamp i Samuel Becketts pjäs "I väntan på Godot" som finns att se på svtplay (se länk). 
​https://www.oppetarkiv.se/video/1072615/i-vantan-pa-godot?ac=i%20v%C3%A4ntan

Samt bl.a böckerna "Väggen" av Marlen Haushofer, samt "Normala Människor" av Sally Rooney som finns undanlagda (för fontänhusets medlemmar) på Linnéstadens bibliotek.

Hoppas du vill vara med! Man måste inte ha sett pjäsen eller läst boken, vi välkomnar alla aktiva medlemmar på Fontänhuset Göteborg till vår cirkelträff "Livet, Kulturen & Pandemin" på måndagar kl.13:30-15:00
Webex: 730 930 680
​